— Si, hur tusan han far!
Något annat hörde jag ej, och ingen fick häller fast mig. Jag sprang som med eld under fötterna och med eld i händerna. Pannan stod kokande på elden, då jag fick den i näfvarna. I vanliga fall kunde man ju inte lyfta en kokande brännvinspanna med bara händerna utan något skydd. Men den gången gick det utan blink och jämk. Hvem kunde klaga öfver några brännblåsor i händerna, om man lyckligen undkom snoken.
Ett bland, som jag hade tillredt till följande dag, stjälpte han ut, karet högg han sönder och pipen tog han bort med sig. Det var fångsten. Så körde hela sällskapet upp till Nygrannas.
Men jag lämnade inte min brännvinspipa så hjälplöst i fiskalns våld. Jag gick efter honom till Nygrannas.
Jag såg hans häst stå bunden vid stalldörren. Han hade själf gått in i stugan; kanske i något kort ärende, tänkte jag och fick brådt.
Jag kröp in genom stallgluggen, kom ut genom dörren, där hästen stod, och gick fram till den liksom för att i välmening se efter den — fiskaln kunde ju från stugufönstret hålla öga på hästen. Jag jämkade betsel och selar, låtsade slå af något hösmol från kärrsätet och tog med detsamma min pipa från kärran.
Så gick jag långsamt och liksom utan något slags bestyr in genom stalldörren igen och så ut genom gluggen och ned längs åkerrenen.
Nu kände jag mig nästan som i saligheten. Jag kom helskinnad undan utan plikt och hade alla mina grejor i behåll. Endast blandet hade gått i raisk. Men för mindre lycka än så, får man tacka gud.
Också en annan gång lyckades vi lura fiskaln på ett riktigt finurligt sätt. Jag var då ännu bara i vallpojksåren, men jag minns det väl i alla fall, ty jag var med.
Vi hade bränt i skogen och hämtat en dranktunna hem om natten och fört den i bastun, där den lämnades att stå kvar på långsläden. Den skulle senare på dagen gifvas åt kräken.