— Håkon tunna?
— Dranktunnan, som var i bastun för en stund sedan. Säg genast hvar ni gömt den, annars ska fan ta er, jäfla bondskojare!
— Där ha inte varit någon dranktunna i den bastun, sedan brännanlofven blef slut i våras, sade Heikki. Ha fiskaln sitt där någon tunna, så ä jag illa rädd för att de ä den ondis konster som ä me.
Fiskaln hoppade af ilska.
— Hvarför står du här och bökar i dynghopen? Du har väl gömt tunnan där?
— Hej, jo! Kvinnfolket pinast i går om afton, att de va så omöjligt ti få ut göningen undan kräken, när hopen hade växt så hög utanför. Och som ja tyckt synd om kvinnfolket, så tog jag grepen och gick hit för att breda ut den, sade Heikki med en trovärdig min.
En af poliserna, som vi kallade rödhufvu-Bergström, stod på själfva tunnan, medan fiskaln och Heikki talades vid. Han stack med en käpp här och där i dynghopen, men kom inte till all lycka att träffa tunnan. Och som de väl inte hade lust att lägga om hela dynghopen för att få klart för sig, om tunnan fanns där eller ej, fick de lämna Heikki i fred med sitt arbete.
Rödhufvu-Bergström snodde i alla uthus och sökte, men i boden slapp han ej in. Den var låst och nyckeln urtagen. Fiskaln, som svängde sig midt på backen, gissade, att där fanns något inne. Han gick in i stugan. Där hittade han bara moster, som satt ensam i stugan midt på golfvet med den svarta bässen i famnen.
Nu försökte han pressa moster om dranktunnan och bodnyckeln.
— Inga vet jag å dranktunnor och inga å bodnycklar, sade moster.