| I. | |
| Sid. | |
| Från vargtider och vallpojksår | [3] |
| Hågkomster från brännantiden: | |
| I. I loflig tid | [16] |
| II. I den olofliga | [25] |
| „Durkmarsch“ | [39] |
| Hållkarlar | [47] |
| II. | |
| Kläder och kvinnoflit | [59] |
| III. | |
| Prosten | [73] |
| Professorn | [87] |
| Österbottningen | [99] |
| Kaffe | [108] |
| Religiösa | [113] |
| En vink från andra sidan | [120] |
| En oskiftad vägstump | [124] |
I.
Från vargtider och vallpojksår.
Förr skulle det vara vallpojkar för kreaturen, så visst som de skulle ha mat och dricka.
En riktig pojke skulle äfven vara vallpojke; det måste han, för att han skulle ha aktning och anseende bland kamrater, och den, som inte varit vallpojke, blef ej häller någon riktig karl af, tyckte vi pojkar.
Inte aktades den pojke stort af kamrater, som inte tordes ge sig ut i vallskog. Ju tidigare en liten parfvel vågade ge sig ut, desto större heder tillvann han sig i kamraternas krets.
„Hvad vet du, som inte har gått vall“ är ett gammalt ordspråk, som lefver än.
Man må ha varit hur liten och obetydlig som hälst; så snart man fick vallstädsel, så växte kuraget och karl var man att taga till och med femton vargar i nacken. Alla andra arbeten i gården syntes oss så obetydliga i bredd med det, att skydda och vakta gårdens kreatur för vargen.
Ty det var för vargarnas skull, som vallpojkarna fanns till.
Jag var bara åtta år, när jag började min vallgång. Jag hade varit abcboksbarn om vintern, och när det var öfverståndet, kände jag mig så pass karl, att jag frågade mor, om jag skulle få skaffa mig vallställe till sommarn. Utan betänkan gaf mor mig sitt samtycke — där var ju munnar hemma tillräckligt ändå — och jag lyckades skaffa mig ett af de bättre vallställena, när jag så där tidigt på vintern tog städsel. Det var nämligen inte så många gårdar ännu, som hade skaffat sig vallhjon.