Husbonden såg visst lite fundersam ut, när jag kom och bjöd ut mig. Han mente, att jag var alltför ung och liten för en så stor kreaturstropp, som deras. Men när jag kaverade mig för att inte vara rädd, hur mycket jag gått i skogen och plockat bär med mor och hur bra jag hittade där, och hur många vargar jag redan sett, så tyckte han väl, att en säkrare karl än jag fanns det då rakt inte, och han sade, att jag skulle få försöka. Jag fick af honom en mark i städselpengar, och jag kände mig nästan som familjens försörjare, när jag gaf den marken åt mor. Till lön skulle jag få den vanliga vallpojkslönen, en kappe råg för hvarje mjölkko och en half kappe för hvar kviga, kalf och oxe; ett par linbyxor till sommarn att gå i skogen med, och en halfyllemundering till hösten, strumpor, vantar och ett par förskodda stöflar. Till Johannedagen fick man en ost och ett jästbröd och frihet från vallgången. Man fick då vara hemma eller hvar man annars hade lust att hålla hälg — alldeles som nu, när skolbarnen ha kejsarlof. Det var i alla fall en nätt inkomst öfver sommarn. Till Allhelgon var tjänstetiden slut, och då for man hem igen för att under vintern öfva sig i katekesen till läsförhöret. I sju år studerade jag religion för Gabril-fabru om vintern och gick vall om sommarn, och jag drog mig bra fram på det viset, till dess jag vid sexton år gick och läste. Detsamma gjorde äfven mina fyra bröder, den ena efter den andra, och det var en stor lättnad för mor, som var änka med sju barn och en ko och en gris och gamla mormor, som fick tre kappar råg i kvartalet från kommunen.

Inte var det bara vi fattigmansbarn, som var vallpojkar till professionen. Där det i bondens hem fanns egna barn i vallpojksåren, så visst gick de vall. Det var bara när det inte fanns af egna tillgångar, som man städslade därifrån det fanns stugan full. Många storväxta och humörliga flickbarn gick äfven vall. Men vi pojkar ansåg det liksom lite vanhederligt att ha dem med, och ibland var det både si och så med modet och kuraget hos vallflickorna, då vargen hängde oss i hälarna. Då måste vi pojkar alltid fram till hjälp.

Jag minns Lönnrosens Emma, som en gång, då vargen kom, stod och åt. Hon skulle skrika, men kunde inte. Hon stod där hon stannat med munnen opp, men ej ett ljud kom öfver hennes hvita läppar. Jag törs ej rätt säga, hur det hade gått med henne och kräken, ifall ej vi andra varit med.

Lustigt var det därute i skog och mark från våren till hösten, och med en brödkant och en surmjölksflaska i påsen och på fötterna ett par kängor, som kvinnfolket kasserat, funno vi vallifvet öfver all måtta härligt. På försommarn, då odjuren inte ännu voro så svåra och närgångna, hade vi tid för skoj och lefverne i skogsbackarna. Vi gjorde granna käppar och goda vallhorn och visplar och kvastar, då kuddorna hejdade sig i marschen och togo sin middagslur. Och så slogs vi smått emellanåt och emellanåt gjorde vi visor till skällornas toner, som vi sedan trallade hvar och en efter sin skälla, när kuddorna vaknat och marschen satte sig i gång och det drog sig till kväll.

Värsta bråket hade vi alltid om våren med följeskalfvarna, som inte förstod att hålla sig ihop med de andra kräken, utan ville dänga och löpa hvar som hälst för sig själfva. Men fram till Johanne fick man dem ändå så exercerade, att de förstod skällan och begrep att följa skällkuddan. Men så hade man också bråkat med dem med både hemliga och uppenbara konster. Ty vi kunde trolla och kunde konster, så små vi än voro, för att skydda oss för vargen och skaffa oss kreaturslycka på allt sätt, och det var konster, som vi voro fullärda i från första början. De satt oss liksom i blodet. „Och akta dig för vargen“ var det man fick lära sig näst Fader vår och Gud som hafver barnen kär. Den förmaningen fick man jämt till påminnelse, när man skulle bege sig ut någonstädes. Och nog var det så, att vargskräcken ändå satt i oss där djupt innanför och skaffade oss hjärtklappning så ofta. Men en pojke blygs att visa sånt där. Han skulle rakt ha skämt ut sig för det, och för resten, hvad gjorde han för nytta i skogen, en sådan?

Förr i tiden, så sade min mor, skulle alla byns vallhjon vara i rörelse tidigt på morgonen Tiburtiusdagen eller sommarmässdagen den fjortonde april. Det var vallpojkarnas dag. Då gällde det att skaffa byn vallycka. Vallhjonen gjorde dagen förut sina horn i ordning, och så tidigt på morgonen, att solen just rann opp, gick de med sina horn upp på ett bärg eller en annan höjd och låtade in sommar och vallycka. Den som hann med första låten, den fick lyckan. I en lång tid var vallhjonen i Skinnarby alltid de första att låta, men sen tog åter andra öfverhanden, sade gamle Peter mobru, som gått vall i all sin tid och ingenting annat blef än vallpojke, så länge han orkade något. Lyckan blef ibland si och ibland så, men grant lät det, när flere byars vallhorn ljöd på samma gång och från olika håll i den tidiga, klara vårmorgonen. Vann man inte lyckan, så var det i alla fall en fröjd att låta med och att ha ett godt horn, ty hornet var liksom vallhjonets verktyg, tyckte mobru. Och det hade han rätt i, för en vallpojke utan horn eller med ett dåligt var en skam för yrket.

Vi gjorde uppfinningar och förbättrade våra vallhorn på mångahanda sätt för att få dem att låta bra. Kalle Pilman lät till och med en gång en kringfarande bleckslagare göra sig ett vallhorn af bleckplåt. Men vi andra kasserade det, för låten kom så pipande och ynklig därur. De horn, som vi själfva gjorde af långa barkremsor eller med kimbar, se, det var basuner, som kunde skrämma ilt i magen åt en vargrackare! Det sägs, att vargen kan få ilt i magen af att han blir hastigt rädd, och sant är det, för Heikus Hinku låg en gång under en kullfallen gärdsgård, då en varg kom och hoppade öfver precis där han låg. Hinku skrek till, och vargen blef så rädd — — att Hinku fick gå tvätta sig i bäcken. Så nog är det sant, det där!

Men på sensommarn och höstsidan blef det annat af. Då blef odjuren så stygga och gemena och närgångna, och vi måste ha ögon och öron öppna och låta och lylla så att vi voro hesa i halsen och svullna i munnen. Och gud sig förbarme, när vargen någon gång kom åt att rifva och lägga ned en ko eller en kalf ur troppen trots allt vårt vaktande! Det var sorg och bedröfvelse utan måtta öfver det som ryckts bort — om det så bara var en kalf — det var skrämsel och ångest för det onda, som ständigt hängde oss i hälen och jag tror, att folks barn inte numera är så rädda för den onde själf, som vi vallbarn då var för vargen en bra lång tid efter en sådan händelse. Det var ett hårdt prof för karavåligheten, när den ludne kom så ful och gripig i hufvudet och lurade i bysket.

Jag kommer ihåg, huru Blommens Gusta, som då var första resans pojke — vi andra voro redan kaptener — bjöd en brödbit åt vargen, som han förut inte sett på så nära håll. Han lockade och kallade; — Jecko se, Jecko se, ty han trodde, att det var grannas hund, som satt och lurade bak buskarna. Men så tog vi andra hornen och tutade till rätt så godt som i öronen på vargen. Jag tänker det gjorde honom godt!

Förr, då vargen kunde tala, lär han ha sagt: