Sölipipon, sölipipon, syster min!
Bockahorni, bockahorni, broder menn!
Langhorni kör me opp i skojin.
Märkvärdigt var det, hvad han kunde löpa för hornlåtarna! Men så var det också ett låtande och ett hejande dagen lång i skogen.
Senare på hösten i slutet af augusti, då dagarna blef korta, vågade man inte rusta oss ut i skogen mer. Då fick vi vakta kreaturen på ängarna om dagen och köra hem dem till natten. Då måste äfven hästarna vallas, så länge de gick ute på bete om natten, i all synnerhet om det fanns sto med föl. Det hörde inte till vallpojkarnas göromål att vakta hästarna, utan karlarna skötte det. När jag som fullvuxen tjänade som dräng, låg jag igen ute på ängarna och vaktade för vargar, och rätt roligt vore det att ha räkning på hur många nätter jag sysslade därmed. Så har min barndom och min ungdom varit en jämn kamp mot vargen. Jag tjänade fyra år å rad på samma ställe, och alla år låg vi hösten igenom ute på ängarna och vaktade våra hästar för vargen. Vi var fyra karlar och turade om två och två i gången. Ena natten låg husbonden och en pojke, andra natten jag och en annan. Inte blef det mycket sofva den tiden. Man låg i höet i ladan, men om det inte fanns lada på ängen, så byggde man en riskoja. Hästarna höll sig för det mesta i närheten af ladan, och kom en varg på ängen, så hade man dem allihop i laddörren att söka hjälp.
Jag kom sedan till ett annat ställe, där vi hade en häst som redde sig själf med vargen och äfven vaktade sina kamrater. Det var en mörkbrun, argsint vallack, som hette Brunte. Så arg var den, att där i stallet måste fällas en bom för bakbenen, då den var ställd i spiltan, och ute på fältet var där ingen annan, som vågade närma sig den än husbonden ensam. En sommar hade Brunte bland sina kamrater ett sto med ett litet föl, och en dag närmade där sig en varg till fölet. Men Brunte fördref vargen från ängen, följde efter den öfver gärdsgården, ty för Brunte fanns inga gärdsgårdar, när han ville. Han jagade vargen i skummande ilska genom hela byn, så att den inte hade tid att vika af åt höger eller vänster och hoppa öfver ett gärde, utan måste lägga af rakt fram till andra ändan af byn och sedan in i skogen. Då vände Brunte åter till ängen. Det var bara en varg, men hur han skulle redt sig med flere hade varit rätt roligt att se.
På sommarn och under den tidiga hösten kommo de inte häller i så stora troppar som på senhösten och under vintern. Hur ofta stod vi inte under kalla, klara vinteraftnar och hörde deras hemska tjut ifrån närmaste skogsbacke. Och när hästarna vattnades på kvällarna, stegrade de sig och fnyste, när de kom ut ur stallet och smög sig därefter i rädsla tätt intill hvarandra. De vädrade vargar, och gick man ut följande dag, om snö låg på marken, såg man deras spår, där de krafsat kring uthusen snokande efter byte. Där det fanns hund i gården, där var de mer närgångna än annars, ty hunden lockade dem. Sällan dog en hund sotdöden. Redan i unga år blef den borthuggen af vargarna — de mindre hundarna åtminstone. Vi hade den tiden våra förstudörrar i två halfvor, en öfre och en nedre, och för att hunden skulle slippa ut och in när han ville, lämnades den öfre halfvan öppen om natten. En natt hörde vi ett stort oväsen från förstugan, och då vi skyndade ut med pärtor för att se, hvad som stod på, såg vi bara bakbenen af en stor varg, som ilade bort i mörkret med vår hund som byte.
Det var ett aktande och ett tillseende jämt. Ej ens i hemknutarna gick fåren i fred för vargen, ja, till och med klinkan på dörren till fårföuset skulle till nätterna vara väl pålagd med pinnar öfver och under; annars slog vargen af den med tassen. Och gluggen skulle vara ordentligt tillstoppad, ty det hände i en gård, att vargen en natt gick in i fårföuset genom gluggen och bet ihjäl alla fåren. Gluggen hade af glömska blifvit lämnad öppen om aftonen.
Det är visst, att vargen fick lida förfärande hungerskval, när den ibland på veckotal vintertid ej lyckades skaffa sig byte. Men han tog till nödbröd, han, liksom människorna i knappa tider, och jag har sett hvad en varg kunnat köra i sig i brist på bättre kost.
Arstu Hannis for en vinterdag till en liten skogsäng efter en häck hö. Då han var färdig att köra hem, brast tugun i skacklarna. Han tog loss den söndriga vidjelänken och kastade den ifrån sig vid vägkanten och band med repet skacklarna vid släden och körde vidare.