Han märkte, att en varg följde hans spår på afstånd, och när han såg att det bara var en, var han inte häller rädd, utan hojtade några gånger och skrek för att skrämma den.
Följande dag sköt en som var jägare till professionen helt oförhappandes en gammal varg på samma skogsäng, och när han flådde den, så fann han en söndrig slädtugu i hans mage. Nöden har ingen lag hvarken för människor eller djur, och hungern gör en inte kräsen, och när vargstackarn plågad af en lång fastetids ohyggliga hunger kom öfver videtugun och med sitt fina väderkorn kände doften af Hannis fingrar, som nyss förut handterat tugun, så strök den med. Den smakade ändå något fågel.
En gång vid Andersmässtiden släppte vi ett årsgammalt föl ut att dricka, och då det var midt på ljusa dagen, lät vi det bli ute en stund och springa. Men ej längre än till ribacken hann det, så stod vargen där och ref det i sidan. Då det kom springande undan vargen till stallbacken, hängde inälfvorna långt ut genom såret i sidan, och vi måste döda fölet.
Skrifvars Stafva, som blef änka i tyfusåren, hade sju snygga mjölkkor. En dag i tröskantiden behöfdes vallpojken hemma och korna kördes ensamma på en äng. Där bröt de sönder ledet och for allesamman ett stycke in i skogen. Då vallpojken på kvällen gick för att taga hem dem och ej fann dem på ängen, gick han längs stigen in i skogen, och där fann han dem liggande döda alla sju, ihjälrifna av vargar.
En gång gick det rätt roligt till vid svinslakten om hösten hos Engelsmans Hinku. Svinet var redan dödt och nerdraget till bäcken, där det skulle rakas och skållas, och medan vattnet varmnade i grytan, gick slaktarn och hans biträden in i stugan för att taga stickansupen, som brukligt var. Och de gjorde det någorlunda grundligt. När de styrkta och nöjda återvände till bäcken, var svinet borta. Vargarna hade under tiden kommit dit, lockade af lukten och forslat galten vidare från bäcken till skogen och där hållit kalas. Endast några ömkliga kvarlefvor hittades. Då svor gubbarna och menade:
— Jäklar anamma och anfäkta! En god byssa sku vara bra att ha nu!
Men hvem hade den tiden sådana? Flintlåsbyssorna, som man skulle ladda om för hvart skott, gjorde ej stor marknad i varghopen. Om man då haft sådana byssor som det finns nu, som man kan rada ut skott på skott med, som går genom väggar, då skulle man många gånger ha skördat vargpälsar. Visst bjöd vi ju till så godt vi kunde att utrota odjuren med allehanda konster. Men skjutdonen, som man bäst skulle kommit åt dem med, de var dåliga.
Vi ställde ibland till skallgång öfver en större skogsmark, där vargar grasserade, och genom skrik och oväsen jagades odjuren bort till andra trakter. Men så kunde de kort därpå ställa till skallgång äfven i den andra nejden; man dref då vargen längre fram — eller tillbaka till oss igen. Vi gräfde varggropar i skogarna, och många af odjuren fångade vi i dem. Den, som var en någorlunda säker skytt, brukade äfven lura på vargen. Man lade ut lockbete; en stekt höna eller katt, inom skotthåll från en ri- eller badstuglugg. Där satt man och lurade, tills vargen, som lockades af doften från steken, kom för att söka. Då siktade man genom gluggen och gaf fyr. Men om det inte lyckades träffa vid första skottet, så inte stod vargen kvar där och väntade, att man skulle hinna ladda om på nytt, och inte kom den sedan på långa tider till det stället för att söka en stekt höna.
Och så sköt vi vargar med gris. En levande och pigg gris stoppades i en gles säck, häst spändes för en långsläde, en halmkärve bands i ett rep att släpa efter, och så satte vi oss fyra karlar på släden. En satt frampå och körde, den andra satt i midten med grisen. De andra två satt med laddade gevär bak på släden och passade på. När vi då körde fram längs en skogsväg, klämde han, som satt med grisen, då och då helt sakta om den, så att den jämt pep och skrek — alla vet ju, som handskats med grisar, hur de kunna pipa, om man petar hur litet som hälst om dem.
Grisens skrik och lukten från halmkärven, som ett par, tre dagar förut skulle legat i griskättan, för att få den rätta lukten, lockade vargarna, som trodde, att skriket kom från det släpande halmbyltet. Var de mycket hungriga och närgångna, började de förfölja halmkärfven och blefvo skjutna från släden.