Spannet var så inrättadt, att den häst, som gick i midten, skulle ensam hålla emot hela det stora trehästarslasset i utförsbackarna, ty de båda andra hästarna var förspända en på hvardera sidan med draglinor och kunde bara hjälpa till att dra lasset framåt, men ej att hålla emot. Och det må man begripa, att det är omöjligt för en häst att i en så stor utförsbacke, som Skyttarbrinken, klara sig med ett sådant tungt babelstorn.
Vi såg, att det började gå åt skogen med Isaks vagn.
— Ptro nu, Isak! ropade vi.
Isak höll in hästen, så att den satt på bakdelen som en hund. Den tycktes förstå faran lika väl som vi och Isak.
— Ptro nu, Isak! sade vi igen, för annars går det dåligt för dig.
Där vägen krökte i den värsta branten, där gick vagnen rakt, och då den gått så långt, att båda vänstra hjulen kom i landsvägsdiket började den luta.
— Ptro, ptro, Brunte — — schå, schå, sade Isak.
Men vi såg, att det ej hjälpte med „ptro“ eller „schå“ mera.
Vi, som körde efter, stannade i god tid våra hästar för att undvika en sammanstötning.
Just i detsamma föll vagnen med ett stort brak mot en gärdsgård, som gick i kras.