Jag slängdes ned och springande följde jag efter kanonen för min bästa hästs skull, som jag var rädd för att mista och ville följa så långt mina krafter räckte.
Jag och hästen kom dock friska och färdiga hem igen, och vi var båda med i många sådana skjutsar — både när de hette kronoskjutsar och sedan, när de började kalla dem durkmarsch.
Hållkarlar.
Jag minns den tiden jag var hållkarl, men inte är det ett ljufligt minne.
Inte för att man for så särskildt illa af att ligga i hålld. Där kunde ibland vara rätt roligt och nöjsamt i hållstugan, när vi ingenting annat hade att göra än röka, prata, draga fingerkrok och handkafle med hvarandra och sköta om hästarna, medan vi väntade skjutsar. Och vid resor och landsvägsfärder var vi vana.
Men det var det, som gjorde hålld’n så ytterst förtretlig, att man så ofta fick elaka och oförskämda herremän att skjutsa, och de kunde handtera oss som skotrasor ibland. För resten var det inte bara vid hålld’n man hade känning af att herreman var herreman och bonde var bonde, som skulle förstå att veta hut och lyda, när en herreman befallde. Den som hade något ämbete att sköta, tyckte sig vara herre öfver oss och för alla, från guvernören ända ned till skallfogden och brofogden skulle vi bönder stå på tå.
Vi hade en kronofogde, som var beryktad kring hela häradet för sin stora elakhet.
En morgon satt vi några hållkarlar i stallskullsdörren och rökte. Kronofogden kom körande förbi på landsvägen, och om han såg oss, som satt och rökte, eller hvad det var, som flög i honom, vet jag ej, men han vek in genom grinden, körde fram till trappan och höll stilla där. Gästgifvarn kom ut för att se, hvad som var i fråga.
— Brukar hållkarlarna röka? frågade kronofogden.
— Inte som jag vet, men det kan väl hända, sade gästgifvarn.