— Om dom röker, så slå dom djäflarna mot mun, så att tändren flyger åt helvete! skrek kronofogden så att det hördes öfver hela backen.
Något vidare ärende hade han ej. Han vände om och körde ut genom grinden.
Ja, han var något till fanlik, den styggen. Och när en sådan var på långresa och skulle ha hållskjuts, så fick hållkarlen veta af att han fanns till — och hästarna likaså.
Någon enda af de resande var hygglig och bemötte oss hållkarlar som människor och aktade våra hästar som lefvande, kännande varelser. Men de var inte många. Mesta delen for fram, som om de haft betaldt för sin gemenhet, och när sådana kom till gästgifveriet, så skulle hästarna vara färdiga på minuten i rödaste rappet, och det skreks och ropades och smälldes i dörrar och flängdes i trappor och himmel och jord skulle stå på hufvudet. Och när en hållkarl kom i väg med en sådan, var det bara „vet hut“ och „håll käften“ och „kör på, din djäfvel“.
De, som var af den allra värsta ullen, lät inte hållkarlen ens åka med, utan när han hade förspändt, fick han själf taga foten på nacken och springa efter ett gästgifvarhåll, för att taga hästarna tillbaka och få betalningen.
Den tiden voro människorna inte rädda för att åka. Det bar af ibland i sträck, ibland i sken och hur det annars passade för hästfötterna. Och inte var fråga om, att hållkarlen skulle få bestämma farten och köra som han ville. Han fick ingen vilja ha. Om den resande sade, att han skulle fram ett gästgifvarhåll på en kvarts eller tre kvarts timme, så fick han rätta sig därefter och försöka hinna. De som hade egna vagnar, hade äfven egna kuskar, och när hållkarlen hade spänt för hästarna och satt sig upp och tagit tömmarna, satte sig kusken bredvid och bestämde farten med piskan.
Men när de vid landtdagen tänkte på hållkarlarna och där stiftade en lag som bestämde, att hållfarten skulle vara en mil i timmen, då fick vi något att rätta oss efter och hålla oss till, och vi kände oss tryggare på kuskbocken.
Dock var det många af de resande, som inte kunde finna sig i den nya förordningen om timmen och milen, utan de fordrade att vi skulle gå på af gammal vana. Men vi satte oss emot, när vi hade lag och förordning om det. Och så uppstod det ofta strid och slagsmål på kuskbocken, om det var en sådan hållkarl, som kunde lita på sig och låta dem komma an. I annat fall fick han lyda den gamla parollen.
Förnämligare resande hade för det mesta egna vagnar, och det var inte vagnar utan små hus och kyrkor, som gick på hjul och skulle dragas omkring på landsvägarna, somliga hade ännu därtill malmtackor i bottnen som barlast, för att inte karossen så lätt skulle lägga sig omkull i landsvägsdiket. Och när då fyra hästar spändes för ett sådant åbäke, så skulle där vara en karl på kuskbocken, som kunde handtera hästar och hålla i strängarna. Hästarna blef som tokiga, så snart de spändes för en sådan. De visste af gammal vana, att nu vankades rapp och nu skulle det skenas.
Somliga af de dråpliga vagnarna hade stora gafflar af järn, som högg fast i vägen som bromsar, ifall hästarna i höga och branta backar ej skulle orkat upp, utan måste få pusta ut emellan. Vagnen hade då genom sin stora tyngd dragit hästarna baklänges nedför backen, om ej gafflarna stöttat emot.