Nordberg fick en gång en sådan vagn att skjutsa, och den skjutsen höll på att bli hans dödsskjuts och kanske de resandes med, om det hade velat sig så illa.
Där kom en dag till gästgifveriet en rysk herreman med fru och flere barn, kusk och betjänt och en hund. Han var på väg till Petersburg, och han hade egen vagn — en stor jäkel — och när han hade allt instufvadt i vagnen, var det precis som Noaks ark, bara där hade funnits en dufva med. Fyra goda hästar valdes ut ur hållstallet och spändes för, och Nordberg tog tömmarna och satte sig upp.
Men medan allt detta försiggick därute, så hade kusken, som ryssen förde med sig, varit påpasslig och skaffat sig starkt inne i köket. Det märktes ingenting på honom ännu, då han satte sig upp bredvid Nordberg. Men kommen ett stycke på väg hade han med ens blifvit sprutfull och så elak, sade Nordberg, och utan uppehåll piskat på hästarna, så att de blef skrämda och alldeles som från vettet och lade af i sken backe upp och backe ned allt hvad de förmådde. Hvad jag hann se, så tyckte jag, att jag ett par gånger såg mötande människor, som flydde in i skogen, men skogar och människor och allting annat for vi förbi som i en dans, och ryssen svor på ryska och skakade piskan öfver hästarnas gumpar, och jag svor på svenska och försökte hålla säkra tömmar och ögonen på hästarna och styra rätt. Jag kunde inte lossa min hand så mycket, att jag fått rycka piskan af ryssfan bredvid. Jag har kört i min tid både före och efter den resan, sade Nordberg, i mörker och ljus, på släta vägar och på steniga och krokiga, i durkmarsch och hålld och haft en och annan sort bakom mig i kärran — jag har skjutsat till och med negrer en gång från Pernå till Lovisa — och aldrig känt mig rädd. Men den gången satt jag med hettan i håret och döden för ögonen och befallde min själ i vår herres hand.
Det gick dock bra — förunderligt nog. Jag kom oskadd med arken och ryssfamiljen till Forsby gästgifveri, där ryssen kröp ur vagnen och sade „hospodi“ och „haraschå“ och var så innerligt nöjd öfver den goda farten. Han visste ej, den stackarn, hur nära han hade varit sin sista stund.
— Nu fick Nordberg riktigt en Dimidoffskjuts, sade Malmberg, när Nordberg talade om sitt äfventyr.
Där talades bland hållkarlarna ofta om Dimidoffskjutsar.
Jag var ung, var första gången i hålld och hade ännu inte hunnit se och erfara något af den sortens lif. Jag hade ännu inte häller sett Dimidoff, hållkarlarnas syndastraff, som alltid krejade och reste — gud vet hvarför. Hållkarlarna sade, att han, Dimidoff, en gång blef i strid med kejsarn eller kungen eller också var det någon annan mycket hög herre, och när Dimidoff blef stursk, så fick han det till straff, att resa i fem år eller kanske var det tio mellan Petersburg och Helsingfors utan uppehåll af och an, af och an. Om det var sant, vet jag ej, men det såg nästan så ut. Dimidoff reste af och an, och brådt hade han, full var han för det mesta, och framåt skulle han med fart.
En dag stod jag på gästgifvargården, då jag såg ett sandmoln borta vid vägkröken. Det kom med fräsande fart, och jag trodde, att det var guvernörens förpost som kom.
Jag sprang in och sade detta åt hållkarlarna.
— Det är Dimidoff, ropade de om hvarandra och sprang ut. Nu är fan lös igen! Nu ska Malmberg ut.