Malmberg var en säker karl att hålla i tömmarna, och därför fick han alltid Dimidoff på sitt ansvar.

— Fyra af de bästa och starkaste hästarna ska vara färdiga på fem minuter, skrek gästgifvarn. Dimidoff hade egen vagn.

Och klackjärnen smällde mot gårdens knapersten, söljor och betseltampar knäpptes af många par händer, och det var „ptroh“ och det var „schå“ och det var fläng och hej — och så var det färdigt på fem minuter, som sagt var, och så kom Dimidoff ut.

Han hade den gången som ressällskap med sig en annan herreman, men denne låg så godt som liflös på vagnsbottnen. Vagnen hade stjälpt fyra gånger på vägen mellan Fredrikshamn och Lovisa. Kanske var det af dessa dunsar han låg liflös därinne. Kanske var han därtill full. Det där hade vi inte tid att söka utgrunda.

Malmberg satt på kuskbocken med fyra af de bästa och kvickaste hästarna förspända. De trampade och lyfte fötterna färdiga i hvarje ögonblick till språng.

— Kan du köra mig på en kvarts timme till Forsby? sporde Dimidoff.

— Jo, med guds hjälp, sade Malmberg.

Det var dock en mils väg.

Dimidoff satte sig upp i vagnen. Han smällde själf med piskan fyra duktiga rapp på hästarna — ett på hvarje häst — och det gjorde han med så säker hand, som då en prästgårdsfröken tapplar på pianotungor.

Då gällde det för Malmberg att hålla rätt i tömmarna och tungan rakt i munnen i den krokiga nedförbacken från gästgifveriet.