om du ser en gyckeldocka.

Kläd dig efter råd och stånd!

Det brokiga och randiga

är mycket oförståndigt.

Tre tråd’t vadmal, hvitt och svart

blir ett tyg af bästa sort!“

Men det var ej endast vid tillverkningen af garn och tyg, vid spånad och väfnad förstånd och skicklighet var nödvändiga för kvinnorna. Att skaffa sig material för tillverkningarna kräfde också insikter och framför allt arbete. Jordtegen skulle iordningställas om våren för att mottaga linfröet för en kommande skörd, och fåren skulle skötas för att lämna en god ullafkastning vid årets stora klippningar, långullen om hösten, jullidjeullen på vintern och vårullen på försommarn. Det gamla ordstäfvet, att kvinnan skulle taga ullen från bässens rygg och sätta den på karlens, vardt härvidlag en lefvande och bokstaflig sanning.

Vid ullens bearbetning till garn behöfdes ej andra redskap än skrubbor och kardor, spinnrock och härfvel, då däremot linet erfordrade en större och vidlyftigare beredning. Men det var en glad tid, dessa kliftantalkornas tid, då unga och gamla kvinnor gick med sin klifta från gård till gård, så länge lin fanns i byn att klifta, och det var kalas, glädje och sång vid alla talkor. De inföll nästan alltid på senhösten strax efter marknaden. Nu var det så, att på marknaden i staden hade de af ungdomarna, som af naturen voro utrustade med sångröst och en smula gehör, lärt sig en hel hop nya visor och melodier, ty den, som på marknaderna sålde visor, sjöng äfven melodierna till dem, och den, som var kvick att fatta och lära sig, kom hem med en hel skatt af dem till glädje på kliftantalkorna, och där inöfvades visorna kväll efter kväll, till dess alla kunde sjunga med.

Efter kliftandet vidtog häcklandet. En person drog hackorna af, en annan finklonen och den tredje stod med skakankäppen och formade blårna till tottar, och så var det färdigt att sättas på spinnrockskräcklan, och det blef sång och sagor vid aftonbrasa och spinnrockssurr. Härfknipporna växte allt större på stugans vägg, och de idoga kvinnornas rockar surrade allt trägnare ju närmare det led mot jul. Väfstolen hölls i jämn gång för julväfvarna, och först vid det egentliga julstökets inträde fördes spinnrockar och väfstol ut för att efter den stora hälgens firande åter tagas in vid tjugundagstiden.

Då kom en tid af ideligt spinnande afbrutet endast vid någon apostladag, fettisdagen och andra sådana halfhälgdagar. På dessa dagar fick man ej spinna utan i stället förrätta något annat arbete. Spinnandet på dessa dagar var förbjudet därför att kvinnor som för brott satt i fängelse (spinnhus) där fick uträtta spinnsysslor, och spinnrocken därför betraktades som ett straffredskap — så stor ära den annars hölls i af kvinnorna. Därför ställdes den undan på en apostladag. Man gick då hällre till byn, hvilket annars ej ofta kom i fråga, ty „Långer bysgång gjorde korter härfstång.“