Väfstolen kom i gång senare på vårvintern, då dagarna ljusnade och linhärfstängerna hängde i långa rader på blek vid soliga väggar eller låg utbredda på smältande drifvor.
Jämsides med linet gick ullspånaden, och då den var ett viktigare arbete, anförtroddes den åt gammelmor eller någon annan äldre person i huset. Den mest ansvarsfulla af all spånad var vadmalsvarpen samt varpar till andra ylleväfnader. Det fanns gamla gummor, som lifnärde sig med sådan varpspånad och i utbyte därför fick matvaror och ved. De hade nått en stor färdighet i sin arbetskonst, och de arbetade som små maskiner. En gammal soldatänka, gammal-Hurton kallad — mannen hette Hurtig och sades ha varit med „redan i det stora kriget länge förrän ryssen kom över“ — spann ensam vadmalsvarp till två byar. Vid rågtröskningen på hösten uppbar hon lönen för sitt arbete.
Bomullsgarn fanns ej att köpa. Dock hade man den tiden ändå bomullsklänningar med linvarp och hemspunnet inslag af bomull, som man fick köpa. Det fanns enkom för bomull afsedda små kardor att karda dem med, och det blef ett godt och bastant bomullstyg, som höll en människolifslängd ut och helt olika de skira, lätta våra dagars kvinnor bära. Det talas om en kvinna, som började „kejka“ tråden till en ny hvardagskjol åt sig, då det öfriga husfolket på morgonen gick till höängen. På aftonen, då höjerfolket vände åter, bar husmor den nya kjolen på sig.
Först vid en senare tid, för ungefär sextio år sedan, kom det färdiga bomullsgarnet i bruk och kallades då allmänt engilstrådar. Men då det var mycket dyrt i början, användes det sparsamt. För något över trettio år sedan kom även det s. k. kamelgarnet i bruk och ersatte i någon mån ullgarnet till klänningar. Detta syntes de gamla mycket underbart. En gammal kvinna, som ännu aldrig burit andra kläder än de af lin och ull säges hafva utropat:
— Ska vi nu börja klä oss i kamelhår, som Johannes döparen!
Färgningen af det spunna garnet utfördes för det mesta hemma, men också någon gång i staden hos yrkesfärgaren, där äfven vadmalstygerna mottogs till stampning, färgning och prässning. Vid färgningen hemma begagnade man sig af växtfärger både inhemska och utländska s. s. brunt af stenmossan och porsriset, olika slags gult af björk och allöf samt lökskal, grått af svinlingonris och björkbark, grönt af ljungen o. s. v. Af utländska färgämnen, som man fick köpa i handeln, begagnades kropp och kochenill till röda färger, bresilja till svarta; sandel, sumack, galläppel, cateku och orleana samt många fler till olika färgningsbehof. Blått kunde man erhålla af den utländska växten indigo. Men då färgningen därmed var förenad med vissa konster och omständigheter och färgämnet var dyrt att köpa, anlitades vid behof däraf yrkesfärgaren, som i sina stora kypar kunde framställa blått i alla nyanser från det djupaste svartblå till det klaraste „karleblå“.
Väfnadsredskapen bestod af väfstolen med alla sina många olika tillbehör och refträ, där varpen utrefvades. Vi anse att refträ är oundgängligen nödvändigt för uppsättandet af en väf. Dock finnes det ännu åldringar som säga sig minnas, huru kvinnorna i deras barndom redde sig utan detta trä. De hade fastspikade klykor här och där rundt kring stugans väggar, alla på en viss jämn höjd, och så sprang de fram och tillbaka rundtomkring stugan utrefvande varpen kring väggarna, där klykorna höll den upp. Skälet togs i båda ändarna, på samma sätt som vid begagnandet af refträ. I äldre tider användes i stället för våra bobinrullor, ett slags trän som kallades kajkor. Väfvarna samlades ej på varpen utan randningen skedde vid inslaget. Väfvarna var därför mycket breda, och de gamla väfskedar, som ännu finns kvar från fordom, passar ej i de små, moderna väfstolarna. Först i en senare tid, då redskapen mera utvecklat sig, kom bruket att randa en väf på varpen.
Som vid allting annat man hade för händer, följde äfven skrock och vidskepelse med vid slöjdarbetet. Redan om våren, vid sädesärlans ankomst, tog man vara på om det var att vänta ett godt linår. Sågs ärlan första gången på gödselhögen, blef det dåligt, satt hon uppe på ett tak, blef det godt. Var den första fjäriln man såg gul, tydde det på godt lin, var den brokig, spåddes dåligt. Sädesmannen som sådde linet, skulle vid tillfället vara klädd i snöhvit skjorta, och påsen, som han tog linfröet ur, skulle vara bländande hvit. Hit hör äfven det bekanta fastlagsåkandet och golfsopningen. Kom en främmande person in, då en väf refvades, så ropade den som refvade: „stig långt och bredt!“ Och den inkomne måste stiga med långa och breda steg öfver stugans golf, på det att väfven ej skulle tryta i längd eller bredd. Kom en främmande person in, just då man höll på att sluta en väf, betydde det, att den som kom in, snart skulle dö, kom någon in vid väfvens början, betydde det motsatsen. Väfven i stugan ansågs nästan som ett hälgadt ting. Skadade någon med berådt mod en väf, ansågs det som ett nidingsdåd.
Tiden förändras — och vi med den. Industrialismen har fördrifvit handslöjden från våra hem. Hemslöjden har för de flesta upphört att vara den naturliga vägen för fyllandet af hemmets behof.