Tyckte man, att allt det där blef för svårt i längden och höll sig borta från kyrkan och gudstjänsten, så höll prosten noga reda på äfven den synden, och vid nästa läsförhör var straffpredikan klar för alla kyrkoföraktare och nattvardsglömske.

Ja — de där läsförhörsdagarna gå lika litet som kyrkdagarna ur minnet på den, som varit med.

Läsförhörsdagen var nästan värre än kyrkodagen tyckte vi.

I kyrkan satt man stilla i bänken och hörde på, när det dånade öfver våra hufvuden, och vi tog åt oss just så mycket vi ville och tyckte oss behöfva.

Men på läsförhörsdagen hade vi allt evighetsstraff inpå lifvet med skam och hädelse och hårda ord för de gamla och svagsynta, som ofta i okunnighet och rädsla stapplade vid innanläsningen, och mången gång handgripliga tillrättavisningar för de unga. Det var ju visst ett slags välmening, det där, ty det var ju prostens innerliga önskan, att vi alla, både gamla och unga, skulle kunna flytande läsa innantill och lika flytande utantill både abcbok och katekes. Om vi annars begrep något af katekesens konstiga och dunkla stycken, var det inte så nogräknadt med. Hufvudsaken var innan- och utanläsning.

Det fanns ju de som kunde allt detta. Som till exempel Eirs Anders, som satt hvarje söndag, ifall han var hemma från kyrkan, och läste först dagens evangelium och sedan for öfver både katekesen och hustaflan och abcboken — jag tror, att Anders inte lämnade ens kuckubönen i slutet af abcboken oläst —. När han då höll på så där året om, var han så slängder i sin kristendom på läsandagen, så att om prosten hade bedt Anders läsa syndabekännelsen eller trons artiklar bakfram, så hade ingenting fallerat för Anders. Han hade kunnat svara prosten ur katekesen till och med i sömnen.

— Si, det är vackert af en så gammal man, sade prosten.

Och det tyckte vi att var rätt sagt, och vi var stolta öfver Anders, som stod ibland oss som en ljusstake.

Och då prosten såg, att det gick an att vara så lärd och vetande, så fordrade han, att vi alla skulle vara som Anders — om vi hade lust och förmåga därtill eller ej. Inte hade vi lust, fast vi väl en och annan kunde haft förmågan. Vi var ju världens barn och vi tyckte, att världen var bra och att vi ingen orsak hade att vara onöjda med den.

Det var världskärleken som band vår håg, sade prosten, och den förde oss mot fördömelsen, tyckte han.