Men inte var det alltid bara världskärleken, som var mellanbalken.
Det fanns också andra orsaker — den tiden.
Det fanns de, som från åtta till nio års ålder kom ut i tjänst hos andra och fick slita för brödet och sällan hade tid att taga en bok i handen, och ingen fanns, som brydde sig om att lära en sådan läsa — isynnerhet som det intet tvångsmål var därmed den tiden. Så länge barnåren räckte, var det ingen sorg med den saken, men då skriftskoltiden kom, började hans lidandes historia. Då fordrade prosten, att den efterblifne stackarn skulle läsa lika rent och lägga ut katekesen och bibliska historien och hustaflan och allt det där lika väl som de, hvilka blifvit lärda ordentligt hemma af en läsklok farfar och farmor eller de, som gått i skola hos blind-Matti. Första året fick han sitta i latskolan hos klockarn och — om lyckan var god — kunde han vid tjugoett och tjugotvå år ha klarat sig ifrån det där. Och det växte skägg på hakan och han fick tjäna för mindre lön, bara för att han skulle underhållas flere veckor om året i skriftskolan. Inte var det för en sådan att tänka på giftermål. Han skulle ju gå fram först. Ingen kan påstå, att lifvet just var fägnesamt för honom, om man tänker på all den smälek han fick utstå för sin okunnighets skull. Men inte tänkte prosten på allt det där. Han fordrade bara i stor stränghet kunskaper af den, som inga kunskaper gifvits.
Jag kommer ihåg en läsandag för hela mitt lif, huru prosten prässade oss alla, man efter man, kvinna efter kvinna, unga och gamla, seende och halfblinda. Några ynglingar blef i tur och ordning först luggade som stygga barnungar och sedan satta på skam under det stora fållbordet, där de fick sitta ihopkrupna till läsförhörets slut. Vi var så godt som förbi af ångest och räddhåga. Ingen slapp ut på hela guds långa dagen. Inte ens prosten själf gläntade på dörren ett enda tag, och jag kan ännu ej begripa, huru både vi och han kunde reda oss. Min broder, som från barndomen var sjuklig och slagrörd och var svag och dålig både till kropp och själ, hade ej på många år varit med på något läsförhör. Prosten fordrade nu, att han nödvändigt måste komma dit.
— Här står i kyrkboken ingenting om hans kristendom, mente prosten, och han kan ju när som hälst dö, tyckte han.
— Ja, det kan han visst vördig prosten, tyckte också jag, men det får väl bli vår herres sak att ta emot honom sådan han är och sådan han har gjort honom. Det är ju omöjligt att få hit en så svag och sjuk människa, och för resten, hvad ska det tjäna till?
— Alla här i läslaget känna ju honom, och orkar han ej sitta eller stå, så kan han ligga där på bänken, vidhöll prosten, och jag har, som herrans tjänare, rätt att fordra en undersökning af hans kristendomskunskap, mente han.
Ännu så kan jag undra, hvar jag den gången fick makten ifrån att säga ett bestämdt nej till prosten, fast det var på själfva läsandagen, då alla man stod med darren i byxorna.
Men för det fick jag mig en särskild examen. Jag knep ihop läpparna och tog emot.
Ändå så förstår jag inte riktigt prosten däruti, att han var så sträng och fordrande af oss i fråga om innanläsning och utanläsning, men inte så särdeles nogräknad med förståndsfrågorna.