Det tålde han då rakt inte, att någon visste mer, än han fordrade att man skulle veta, eller om någon fördristade sig till att tolka ut något ställe i skriften annorlunda än prosten hade tänkt sig det. Då var vi besatta af andligt högmod, sade han, och för det skulle vi äfven näpsas. Vi skulle precis hänga som på en besmansnagel med vår kristendomskunskap, och det fick inte vippa öfver på någondera sidan. Annars fick vi det hett för oss i båda fallen.
Skolfars Fina glömde väl inte i all sin dag näpsten hon fick, då hon en läsandag fick utlägga om Zakeus i mullbärsträdet och huru och hvarför Zakeus kröp dit opp.
Si, det var så, att Fina var dotter till skolmästarn blind Matti — vi kallade honom vanligen skolfar — och hon hade från tidiga barndomen hört Matti för bygdens bara utlägga om bibliska historien, och hon hade kanske kommit att tänka öfver ett och annat däruti mer än andra, och som hon hade ett ljust hufvud och en god talgåfva, så gick det läckert för henne, när hon kom fram för prosten.
Men som deras funderingar om Zakeus och hvarför han grasserade i mullbärsträdet inte stämde in med hvarandra, blef de oense.
Det vill säga, Fina sade väl ingenting, men hon smålog något.
— Hör du, sade prosten, om du har ett svin, så är det väl du, som skall sätta mathon för svinet och inte svinet för dig.
Det fick vara med Zakeus som prosten ville, ty Fina hade ingen vidare lust att klarera den saken. Men det ryckte i munvinkeln och tårarna tillrade småningom fram, och när hon ändtligen slapp bort från bordet, brast hon i gråt i kakelugnsvrån.
Två gånger om året fordrade han oss till nattvarden, om vi hade behof af det eller ej. Han satt själf på söndagsmorgnarna före gudstjänsten i sockenstugan bakom bordet med den stora kyrkboken uppslagen framför sig och en sträng uppsyn och skarpa blickar bakom glasögonen.
Där gaf han dagens nattvardsgäster i tur och ordning, som de framkom till bordet, ett särskildt förberedande skriftermål, förrän han framför altaret i kyrkan lät dom och straff och död braka lös öfver dem.
Det var inte bara för våra synder i allmänhet, dem, som enligt skriftens ord, hvarje människa bär inom sig, han bestraffade oss. Vi kunde inte begripa, hur i all världen han hade så noga reda på alla våra privata synder, dem, som vi tyckte, att präst och kyrka hade intet att skaffa med. Men reda hade han på all vår praktik, och straffas skulle vi för allt.