I somliga fall blef man tvungen att fundera ut något råd.
Vi sökte på kyrkbacken reda på någon karl, som stod i något så när godt anseende hos prosten, och honom sände vi in i sockenstugan för att skrifva upp oss andra storsyndare till nattvarden. Så slapp vi från saken med litet mindre ledsamheter, än om vi själfva klifvit fram till dombordet.
Vi kom till sist underfund med, hvarifrån prosten tog all sin vetskap om våra göranden och låtanden.
Det var en gudelig käring, Västerbergskan, som ifrån våra trakter sprang till prosten med skvaller om vårt lif och lefverne.
Men när vi engång fick reda på postkäringen, så var den saken snart botad.
Det var brukligt, att vi, som hade skog, i julhälgen körde ett lass ved åt byns handtverkare och alla gamla, orkeslösa gubbar och gummor, som således fick ved för vinterbehofvet. När då Västerbergskan på nyåret gick omkring och bjöd oss till vedtalko, så sade vi åt henne:
— Eftersom du är prostens postmästare, så är det väl han, som ska skaffa dig ved för besväret. Du kan väl ej göra honom en så god tjänst för intet. Af oss har du ingenting att vänta. Och därest du inte slutar opp med postföringen din, så ska du i vinter få frysa ihjäl i din stuga, dig till straff och andra prostens postkäringar till varnagel.
Den vintern fick Västerbergskan bli utan ved, men därefter var det slut med postföringen från vårt håll, och vi fick vara i fred med våra privata synder.
En vinter fick han det i sig, att han skulle lära gamla skärigubbar läsa, sådana som stod på kanten af grafven. Det fanns sådana därute i skäribandet — och uppe i landet med, om man skall säga som sant är — som inte kände ett a engång, fast de hade mött det på landsvägen, och för deras eviga välfärds skull beslöt prosten att lära dem läsa med gevalt. Ty läskonsten, läskonsten, den var nyckeln till saligheten.
Men tror någon det, att gubbarna var så fasligt angelägna att få den nyckeln?