Han sände först bud omkring i skärgården, att de och de namngifna åldringarna skulle infinna sig i kyrkbyn, där de skulle få undervisning i läskonsten.
Inte kom där någon och var angelägen om det.
Han sände ett bud till och han sände flere, men där kom ingen.
Då sände han skallfogden och brofogden med hästar och slädar ut till skärgården för att taga fast gubbarna och med våld hämta dem till kyrkbyn.
Kronomakten lyckades verkligen infånga några tiotal af de uppbådade gamla och hämtade dem dit upp.
Och där satt de i veckotal under vårvinterns solljusa dagar och lärde sig läsa ur abcboken. Klockarn och kyrkovaktmästarn lärde. Mat fick de gratis på gästgifveriet, på socknens bekostnad, hette det.
Men socknen sade ifrån och mente, att det som prosten hade ställt till utan socknens hörande och tillstånd, det fick han äfven sköta om själf.
Då fick skolan hemlof och det utan kronoskjuts. Men om gubbarna var redo för evigheten, kan man lämna osagt. Åtminstone fick de därefter vara fredade för all läskonst och ha sitt för sig och gå in till vår herre i evigheten sådana de voro, ty historien blef prosten rätt dyr, hörde man sedan från gästgifveriet.
Jo, jo, gamla hästar skall man inte lära att bli gångare!
En ung ogift kvinna, som en höst födde ett barn, kom från den yttersta skärgården vid våren och öppet vatten en söndag upp till kyrkbyn för att begå nattvarden, efter hvilken hon hade trått och längtat hela den långa vintern därute i den mest aflägsna kanten af socknen. Hon hade tagit sitt lilla barn med sig och lämnade det i vård hos klockringarhustrun. Själf gick hon på söndagsmorgonen till sockenstugan för att bli uppskriven som nattvardsgäst.