På hösten strax efter syndafallet hade hon enligt sed och lag i sakristian efter gudstjänsten fått sin examen af prosten. En må tro han var inte mild mot sådana!
Nu spädde han på ett tag till vid nattvardsuppskrifningen, när hon blyg och rädd och med sveda och ångest i hjärtat kom fram till bordet.
Så med ens märkte han i sina papper och böcker, att hon hade årets kyrkoutskylder obetalade. Det var en mark och trettio penni, och dem fordrade prosten, att hon först skulle betala, förrän hon fick gå till vår herres nattvardsbord. Man måste aftvå sig alla skulder, sade prosten.
Flickan stackare grät och sade, att hon haft det svårt under vintern och inte haft råd att betala sina utskylder, då hon haft knappt om arbete och barnet måste hafva sin vård och skötsel. Och nog visste hon, att det var orätt af henne att inte ha betalat sina utskylder till kyrkan. Men hon hade en så stark längtan efter att få begå nattvarden. Hon hade längtat därefter hela vintern, fastän kölden och den långa vägen hindrat henne att komma upp till kyrkbyn. Nu, då hon kunnat taga sitt barn med sig i båten, hade hon kommit och bad nu prosten om att få gå till nattvarden. Sina utskylder ville hon nog betala, så snart hon fick arbetsförtjänst.
Men prosten sade nej till det. Sina utskylder skulle hon betala först, förrän hon kunde få gå fram till herrans bord.
Flickan hade en nästan ny duk på hufvudet, ej af silke, ty därtill var hon för fattig. Det var en svart ylleduk, och hon gick med den till klockringarhustrun och bad, att hon skulle köpa duken.
Hon förbarmade sig och köpte duken för en mark och trettio penni. Flickan förde pengarna åt prosten och blef uppskrifven som nattvardsgäst.
I den hårda tiden under nödåren, då tyfuspesten regerade och ryckte bort folk som då man slår ned säden på åkern, dog smedens tre barn i tyfus tätt på hvarandra, och de skulle begrafvas alla tre på samma söndag.
Då smeden, som själf legat sjuk en lång tid i tyfusen, skaffat kistor och svepning åt barnen, var han så barskrapad på allt. Och när han skulle betala prosten för jordfästning, graf och klockor, fattades honom aderton penni.
Det var om morgonen före gudstjänsten och prosten bad honom gå ut på kyrkbacken och söka bland kyrkfolket någon, som kunde låna honom det som fattades.