Smeden gick, men fann inga bekanta. Han gick åter till prosten och bad om anstånd med betalningen. Han ville nog genast betala, då han hunnit skaffa pengar, bara barnen nu skulle komma i jorden.
Men prosten höll fast vid sitt och sade, att de tre kistorna skulle få stå kvar vid kyrkogårdsporten så länge, tills smeden hunnit skaffa dessa fattiga aderton penni.
Då förbarmade sig kapellanen, som var ung och nyss inflyttad i församlingen, öfver smeden och följde hans barn till grafven och jordfäste dem, fastän aderton penni fattades i betalningen.
Med prosten gick det aldrig att jämka ut något.
Om lifvets härfva ibland trasslades till för en och annan af oss, så var det inte värdt att reda ut den. Det var inte värdt att försöka ens. Det gick inte att pocka och inte att lirka och inte att jämka med något. Vi fick vara nöjda och taga allt som det var — om det än var tokigt och bakfram och lätt hade kunnat vändas på rättsidan igen.
Som till exempel det där med Hökskan.
Höken, som var en gammal soldat, hade blifvit mordisk och elak mot sin hustru, Fredrika. Och som folk den tiden gick till prästen med alla sina bekymmer och han skulle reda ut allt trassel i församlingen, så gick Hökskan till prosten och klagade sin nöd och sade hur svårt hon hade det vid mannens hårda beteende och önskade få boskillnad från Höken för att få lefva i fred.
Men hon hade lika så godt kunnat gå med det där till hällebärget.
Prosten menade att det var orätt gjordt af Hökskan att söka skilsmässa, då hon engång inför gud och hans kristliga församling lofvat Höken trohet i lust och nöd. Och när du har hoppat i tunnan, får du vara i tunnan, tyckte han.
— Han slår ihjäl mig till slut, vördig prosten, sade Hökskan. Är det då inte bättre, att jag går ifrån honom förut, än att han blir olycklig och kommer på fästning för min skull, efter vi nu ser, att vi inte passar ihop?