— Det är detsamma hvad slags död du får, bara du är beredd, sade prosten. Du skall vara som ett lamm, det till slaktning ledes, och som ett får, det stilla tiger för sin klippare.
Och därmed fick Hökskan gå.
Huru Höken sedan plågade henne nästan till döds, är en annan historia.
Jag undrar, om han under adjunktstiden någonsin stuckit ett par strån i kors för något kvinnfolk, han som andra. Som prost var det säkert, att han inte kunde tåla dem, ty stod ett kvinnfolk framför honom i förhör eller annan examen, så knep han hälst ihop ögonen för att slippa åsynen af frestaren.
Han hade ju visst en ung fogde, som skötte om arbetet på den stora prostgården. För världen var han bara prostens fogde, men världen såg nog, att fogden liknade prosten som en kopek den andra, så att hur det förhöll sig med den saken vet man inte så noga.
Oss förmanade han att inte samla ägodelar i denna världen. Själf hade han genom stor snikenhet samlat så mycket, att släktingarna, som efter hans död kommo från östan och västan stred och processade om grejorna i många år efteråt. Fogden, som hade många års löner inne, hade fått bli utan sitt, om inte häradsrätten dömt ut hvad honom tillkom.
Men vid hädanfärden höll vi ett dundrande kalas, och det togs ur hans eget kassaskrin, och församlingens äldste bar stoftet till grafven. Men tung var han som en sten att bära, sade gamle gästgifvarn från vår by, som var med och bar.
— Jag har under mitt långa lif burit många till grafven, sade han, somliga tunga och somliga lätta, men maken till börda som prosten har jag aldrig lyft. Det var som att sänka en kvarnsten i hafsens djup. Då kapellanen, som gick tätt efter kistan, slog med psalmboken i kiständan, kändes det som om det skulle lättat ett tag. — — Jo, jo, man kan väl förstå hvad det var som tyngde! Visst var han ju en storväxt karl, prosten, men när vi åtta karlar högg tag i’n, så borde det väl ha gått som en dans att få’n i jorden, skulle man tycka, ifall att det bara skulle ha varit stofthyddan som tyngde.
Ja, han ligger där nu, vår herde, alldeles utanför kyrkdörren. Där syns hans grafsten till evärdeliga tider, och där ligga många andra med af hans hjord. De ligga där man i man och kant i kant, och ingen kan säga, hvem som är agnar och hvem som är hvete, hvem som är get och hvem som är får.