När folk klagar öfver hur ledsamt och otrefligt det är att vara sjuk och nödgas besöka doktorn, säger gamle Abrahamsson:
— Riktigt roligt har det väl aldrig i lifvet varit med den saken, men i alla fall är det nu bara en lek mot förr, när man sku’ gå till professorn.
Si, professorn — han var inte så synnerligen god att gå till för en som var i sjukdomens nöd. — Ty han var argsint och ursinnig och kunde surra som en bålgeting och svära för rakt ingenting, så att han nära på skrämde lifvet ur en frisk och ännu mer ur en sjuk, där lifvet bara satt så godt som i lillfingerändan, när man kom till’n.
Blef man sjuk, så visst drog man ut så länge som möjligt var, innan man for till honom för att söka bot. Man försökte först allt annat på jorden som bota kunde, både koppkäringar med yxor och horn och ådersnäppare, och man slog harpa och frågade väder och vind och man offrade och man trollade i alla vädersträck och glödgade brännvin, så att lågan lyste himmelsblå och tog hett bastubad för att häfva det onda.
Och mestadels hjälpte det där oss.
Men syntes det någongång så, att allt sådant var fåfängt och att man intet annat hade för sig än döden eller professorn, så for man ändå först till professorn, innan man började kämpa med döden.
Var man måttlig i tal och svar, gick det lättare att komma öfverens. Men om man bara ville utlägga lite vidlyftigare om huruledes man trodde, att krämpan hade uppstått, och hvar man trodde, att sjukdomen hade sitt upphof och hur den kändes i kroppen, så hann man bara börja. Man fick aldrig utlägga det där ordentligt, förrän det blef en ilska och ett spring af och an och ett svärjande, så att de andra sjukstackarna, som satt utanför och väntade, förskrämdes och darrade som asplöf, när deras tur kom.
Jag höll mig allra hälst undan allt doktorerande den tiden, eller ock, som jag redan sade, försökte jag andra konster.
Men engång blef jag så eländig i halssjukan, att intet annat hjälpte, än att fara till professorn. Fast nog satt det så hårdt åt, att jag ett par gånger svimmade, medan hästen spändes för, och det slog granna stjärnor för ögonen. Och när jag kom till stan och gick till professorn, visste jag just jämnt och nätt till mig. Så usel hade jag blifvit, starka människan.
Som bäst var, kunde jag säga just ingenting, då halsen satt fast, och vi tycktes komma rätt bra öfverens. Han svor ju visst lite och smått, men det bekom mig inte stort.