— Då ä’ de’ någon annan djäfvel igen! Kom in din fan! röt han.
Jag slank ut och den andre stackarn in, och att det inte blef någon god mottagning för honom, det kunde jag höra, där jag stod och drog pälsen på mig.
Det var första gången jag var hos professorn i mina egna angelägenheter. Sedan var jag där flere gånger i andras.
Far min, som i all sin tid var frisk som en tjärstubbe och inte på fyrtiosju år legat i sängen för någon sjukdom, gick en dag om vintern i stockskogen och bröt axeln ur led. Det riktigt syntes ofvanpå väst och jacka, hvar felet satt, och vi såg, att intet annat halp, än att köra med honom till professorn.
När jag kom in med far, stod professorn påklädd i mening att gå ut i stan, och det var en opasslig stund för oss. Ty när han var i den farten, fick man vara huru sjuk och dålig som hälst, utan att han gaf sig tid att se på en. Han gaf då jämnt jäkeln i alltsammans. Dit han hade ämnat sig, dit skulle han.
— Hva’ fan har ni för fel? frågte han far som i förbifarten.
— Jag har axeln ur led, sade far. Det gick i dag i skogen.
— Nå, behöfde ni då komma hit med det där? Far hem igen gubbe, och lyft något tungt, så försvinner väl felet af sig själft, och kom ihåg, att ni inte springer hit till mig med allting, sade professorn.
— Inte har jag väl sprungit för ofta, tyckte far.
— Men i dag var det inte alls nödvändigt för er att komma hit, sade han och rök ner för trappan.