Jag förde hem far igen lika god som jag fört honom dit.
Men när far därhemma krånglat sig ur släden, gick han in i bastun och tog med båda sina händer ett säkert tag i kanten af mältanlafven och hängde där en stund, tills det sa’ knäck i axeln.
Den hade gått i sitt esse igen.
Inte kan man säga, att professorn var så dum häller, ty det var en bra kur åt far — och billig. Fast det såg gement ut i början, när han körde ut oss så burdus. Sku’ far den gången bara ha pros’tera på behandling, så sku’ professorn väl ha läst några hundratusen sakramentskade djäflar över honom och till sist ändå kört ut honom, för så brukade han göra med dem, som han tyckte sprang dit i onödan.
Som till exempel Konsiln och Karl-Magnus.
Konsiln hade fått en bulnad i vänsterögat och det värkte och var svullet så ögonlocket hängde ända ned över näsan, och alltsammans såg grömt ut och han var omöjligt karl till att handtera hästen eller taga sig fram ensam. Karl-Magnus for med som sjukhjälp och kusk.
Professorn stod också nu resfärdig, när Konsiln och Karl-Magnus trädde in och började utlägga om ögat.
De tog det lite för vidlyftigt, och så började gallan jäsa öfver i professorn.
— Behöfde ni, edra satans djäflar, komma hit med det här? Finns där inte i byn någon gammal förbannad trollkäring, som har kunnat bädda det här?
— Nej — — inte fanns det, tyckte de.