— Åhå, de’ va’ en dålig by, sade han.
Så gick han fram till konsiln och ryckte till i öglocket.
— Sir ni inte att bölden just spricker? sade han.
— Nej, inte hade de sett.
— Ja, då har ni inte alls begagnat de ögon vår herre har gett er. Hvad väntar ni på? Går ni inte än?
— Nå, vi tänkte att om professorn sku’ ha kunnat skrifva någon medicin.
— Ta’, ta’, edra satans djäflar, ta hela apteket. Nog kan jag skrifva, så att ni kan få det alltsammans, skrek professorn och hoppade som en gummiboll omkring i rummet.
— Patienterna fick ge sig i väg. Konsiln, som var förlofvad karl, fick lust att på hemvägen hälsa på sin flamma, fast han bara såg med det ena ögat.
— Karl-Magnus tyckte det var synd att neka honom det och styrde därför af till gården, där hon tjänade ladugårdsflicka.
Men medan de sysslade med hästen, stötte Karl-Magnus af oförsiktighet emot det sjuka ögat. Bölden sprack, och ögat blef efter ett par dagar bra igen. Så det var en lika god kur som far mins — och lika billig.