En annan gång var han dock lite jäkligare mot en ensam karlstackare, som han såg komma gående öfver gården, just då han ämnat sig i väg ut.
— Då for den lede i honom — annat kan man ju inte säga — så att han inifrån sitt rum vred rigeln för dörren.
Karlen kände på dörren och drog i den för att komma in. Men den satt fast.
— Ä’ de’ inte nog med att jag skall stå här och syna er både in- och utvärtes? Ska’ jag ännu därtill, edra sjutusandjäflar, stå här och passa upp er i dörrarna, så att ni får stiga in! Vill du inte din djäfvel, få opp dörrar, så kan du stå där ute eller gå hem och lära dej först att öppna en dörr, innan du kommer hit. Dra på för fan!
Karlen spände och drog utanför och undrade om dörrvirket hade svällt eller om det var något annat fanstyg med det. Professorn höll på med sitt därinnanför.
Han som drog förlorade tålamodet.
— Där må nu sitta den gråe själf och hålla i dörren, efter den sitter som fastbeckad. Men jag ids int’ stå här och dra handkaflan med honom. Nog förstår jag nu, hur det hänger ihop med den här saken, tänkte och gick fort bort.
Si det var så, att det taltes om, att professorn var frimurare. Och en slik’ en är det ej riktigt med. Jag vet ej, om det är sant, men det fanns historier om honom, som inte voro goda att höra.
— När jag en gång var där — om det var med en skinka, som han beställt, eller om det var med ett lass ved, minns jag ej mera — men det var tidigt på morgonen, och den gamla hushållsharpan hans var utgången, så att professorn kom själf ut i köket och gjorde klart med affären. Och då hade han bara skjortan på sig, och jag såg med mina egna ögon, att han hade några underliga grejor i ett band om halsen. Det såg ut som klubbor och murslefvar, och jag tänkte, när han snodde in igen: