— Det där ä’ visst frimurargrejorna hans, men — tvi, så’na don sku’ då aldrig komma om min kristna hals!
Och jag tänkte vidare, när jag gick ut igen, att om han ändå sku’ ha det förståndet att kasta det där ifrån sig, så skulle kanske det onda vika ifrån honom. För han var ingen dålig karl i sig själf, professorn, om han inte hade gett sig i slang med frimurarsällskapet, för de’ var det som hade fördärfvat honom. Det tror jag och många andra.
Men å den andra sidan var det också för märkvärdigt med honom, att han hade all världens däjeliga blomster ikring sig både inne i rummen och utanför på gården om somrarna. Och det är inte vanligt att karlfolk sysslar med sådant; allraminst tyckte man, att professorns håg skulle stå till det. Men sådan var han.
Girig och snål var han inte häller, fast det sku’ då inte ha synts oss så underligt. Hans taxa var tio kopek, men han tog ofta, om det så passade sig, betalningen in natura — en bytta smör, en äggost och sådant där — det var han mycket glad öfver. Men många fattiga stackare, som det fanns så godt om den tiden, botade han ofta utan tiokopekar eller förningar. Så att den synden hade han ej på sig att han var snål.
Han var förstås ogift och hade ett styggt, äldre fruntimmer, en änkefru med lång hvass näsa och ögon som pliggsylar, som skötte hushållet och emellanåt bistod professorn med att träta på folket som kom. När man kom in i köket och sku’ höra sig för om professorn var hemma och tog emot — det var ingen viss mottagningstid, som nu, och intet tidningsblad att kungöra därom — så fick man först lite snäsor där, att börja med, fast det var ett intet mot det, som sedan kom.
En enda gång, som jag har hört om, lär dock Mattas Daniel ha satt likasom tappen i tunnan.
Hans broder låg svårt sjuk — hvad det var för fel på’n, kommer jag nu ej mera ihåg — men dålig var han, och lifvet stod i fråga, och summan var den, att Daniel fick fara till professorn, för där var ingen annan i huset som tordes göra det, efter allt hvad som hörts om honom.
När Daniel kom in i köket och frågade sig för om professorn var hemma, snäste änkefrun med pliggsylsögonen.
— Så springer di här också, och vet int’ att professorn har främmande.
— Efter han har främmande, så är han hemma, sade Daniel och gick utan vidare krusningar in.