Men aldrig i mitt långa lif har jag haft så roligt som den gången, då professorn tänkte ge stryk åt Teir-gufars dräng, Nordberg. De’ va’ pengar värdt att se på.
Vi låg i hålld’n, jag och Nordberg.
Professorn kom från Helsingfors och hade två främmande fruntimmer med sig — säkert några släktingar gissade vi — och ville ha två hästar från gästgifveriet. Nordberg och jag var lediga. Jag fick professorn och Nordberg släktingarna, och så for vi i väg med dem. Nordberg körde förut.
När vi kom ett stycke på väg, började professorn knota över, att vi körde för sakta och skrek åt Nordberg, att han skulle öka på farten.
Nordberg, som aktade hästen som sin ögonsten och aldrig for oskonligt fram med den, tyckte, att när han körde med vanlig hållfart, så hade professorn ingenting att påstå. Han låtsade ej om tillropet.
— Vänta din sjutusan djäfvel! sade professorn.
Så bad han mig hålla stilla och ropade åt Nordberg att också stanna.
Vi stannade båda och undrade hvad han tänkte ta’ sig till.
Han kröp ut ur fällar och täcken, som jag hade gärdat omkring honom, tog piskan, som var hans egen, och steg i snön bredvid min släde fram till Nordbergs.
— Aha, nu börjar det, tänkte jag, nyfiken att få se på. Få si hur knäfveln Nordberg ska’ reda sig.