Nordberg steg också full af undran ner från kuskbocken.
Professorn måttade åt honom med piskan.
— Jag ska’ lära dig din fan att köra för sakta! Och så sku’ han ge’n.
Men Nordberg sprang vig som lekatten öfver till andra sidan af släden, och där stod han och skrattade.
— Huhuhuhuhu!
Hän brukade skratta på det där sättet.
Jag satt också och skrattade, och hvad fruntimren i Nordbergs släde gjorde, vet jag inte, men nog knyckte det i byltena ryckvis.
Professorn blef ursinnig, när Nordberg sprang undan och skrattade. Hade han fått åt honom ett par rapp, så hade han väl fått det lättare sen, men hva’ sku’ Nordberg stå där och låta slå sig för ingenting, unga starka karlen. Hade han varit elaksinnad, så hade där kunnat bli ett häfvare slagsmål midt på landsvägen, för professorn var ingen vali’ karl, han häller. Men Nordberg var alltid godsint och beskedlig och skrattade bara åt allting.
Han sprang rundtomkring släden kuttrande som en orre i vårspel:
— Huhuhuhuhu: