Professorn efter och svor och måttade, och så där höll de på en stund.
Men när han inte fick det att ta’, började han kanske skämmas, och så tröttnade han väl, för det kostade på’n så inpälsad som han var i restulubb och omband. Svetten rann af gubben, när han kröp in i min släde igen.
— Har du fått nog nu, tänkte jag.
Visst var det förargligt för honom att ta för sig en sak och ingenting få uträttadt — som det väl sku’ ha varit för hvar och en uti dylikt fall.
— Vänta du, din djäfvel, bara vi komma fram till stan, sade han till Nordberg hjärtligt och innerligt.
Men sen sade han ingenting på hela vägen. Inte ens om farten.
I stan bad han oss komma in och få pengar.
— Gå du in och tag pengarna, sade Nordberg till mig, jag ser efter hästarna. Troligen ämnar han ännu försöka få åt mig ett rapp.
Jag gick in och fick pengarna, och han såg rätt glad och nöjd ut, som om inga mankemang skulle ha varit mellan oss på resan.
Men en rolig syn var det i alla fall, och jag kommer ännu ihåg Nordbergs skratt för hvar gång jag färdas längs vägen och kommer till det samma stället, och jag måste själf skratta, när jag far där förbi.