Hvad han därvid brukade för konster vet jag inte, men alla tjufvar var rädda för österbottningen, och när ryktet gick omkring, att den bestulne hade varit hos österbottningen för att få sitt tillbaka, så var det visst, att tjufvarna första passande natt förde grejorna dit, därifrån de tagit dem. Så i det fallet var österbottningen till stor nytta för trakten.
Det var på en höstmarknad som en Strömforsbo i folkröran miste pengbörsen med tjugufem mark i och allt. Men så råkade han just i detsamma träffa på Holmström, som varit ner och köpt fisk af skäriborna, och talte om för honom olyckan med pengarna.
— Du får dem nog tillbaka, bara du väntar en stund, sade Holmström.
Så gick de båda tillsammans några slag af och an och såg på marknaden, och sen gick de in till Bergströmskan och beställde kaffe och annat, och de satte sig vid fönstret, Strömforsbon och österbottningen.
Men de behöfde inte länge sitta där, förrän tjufven kom med pengarna tillbaka.
— Ska vi straffa honom med något? frågade Holmström.
För den som ville kunde han lägga obotliga sjukdomar till straff på tjufven.
Men Strömforsbon ville inte det. Han var nöjd blott han fick sitt igen. Tjufven fick gå helbrägda därifrån, bara han betalade omkostnaden, som inte lär ha varit så dryg häller.
En timmerman hade vid skeppsbygge på varfvet förlorat sin yxa, och han trodde, att någon hade stulit den af honom. Om aftonen gick han till Holmström och frågade råd.
— Jag kan inte säga det nu, sade Holmström, jag måste ha natten på mig. Men du får inte vara här i natt, utan kom hit i morgon i god tid, så skall jag säga dig, hvar yxan finns.