Nu var karlen nyfiken att få se på hvad sätt Holmström tog reda på yxan, och hvilka konster han därvid brukade, och så gick han in i en lada där i närheten och väntade för att få se, hvad som skulle ske under natten.
När klockan blef tolf, så kom österbottningen ut på trappan och ropade tre gånger:
— Kucku, kucku, kucku!
Och kucku kom också flygande. Men det var ingen kuckutid på året, så man kan väl begripa, hvad det var för en fågel.
Holmström frågade kucku hvar yxan fanns, och kucku sade:
— Under spånorna vid bygraget.
Och så gick Holmström in och kucku flög sin väg.
Men han, som låg i ladan, hörde alltsammans, och när han nu visste, hvar yxan fanns, så tyckte han, att det var onödigt att vänta till morgonen. Han gick ner till sitt båtbygge vid varfvet och sökte i spånorna, och där låg yxan under dem, som kucku sagt.
Han kunde stämma blod med ögonen, och han gick på en nyslipad lies bett med bara fötterna, utan att få så mycket som en rispa under fotsulan.
Och så var han skottfri. Bara han först fick taga i byssan med sina händer, så tog intet skott från den på honom. Där var ingen som riktigt trodde på det först. Men han lät dem försöka. Han tog ett tag i byssan, och så ställde han sig vid bodväggen och lät dem gå an med kulor och krut mot bröst och mage och sidor och annstans med, men intet hål fanns på hans kropp, och ingen visste, hvart kulorna tog vägen.