Men själf kunde han skjuta ihjäl en annan människa till och med på hundra mils afstånd.
En Lovisasjöman kom en gång upp i en stad i Österbotten, där båten lastade plankor.
Lovisabon slog sig där på sjömänners sätt i slang med en flicka.
Men när båten var färdig att segla bort, sade flickans fader, som också var en kunnig trollkarl, att om inte sjömannen inom år och dag skulle komma tillbaka och gifta sig med flickan, så skulle han, gubben, skjuta ihjäl honom på hvilken kant af jorden han än befann sig, och det skulle ske precis på dag och timme ett år därefter.
När årsdagen kom, var sjömannen i Lovisa, och han var inte hågad för ett giftermål i Österbotten.
Men när timmen nalkades, blef han orolig och gick till Holmström för att få hjälp. Och så tog Holmström ihop med saken.
Han stjälpte en tom tunna ute på gården med bottnen upp, och sjömannen fick krypa in under tunnan och sitta stilla där, tills allt var öfver. Så hällde han ett par skopor vatten ofvanpå tunnbottnen, så att han fick där som en liten vattenspegel.
Sist tog han ett gammalt gevär inifrån stugan och ställde sig på utkik vid vattenspegeln, ty det var däri han skulle se den andre, som var uppe i Österbotten och vid det laget rustade sig att skjuta på sjömannen.
— Syns han redan? frågade sjömannen inifrån tunnan, ty han blef orolig öfver hvilket slut allt det där skulle ta.
— Jo, nu syns han, sade Holmström. Han kommer nu ut på trappan och har ett gevär i handen. Men nu är det jag, som skjuter först.