Och så sköt han ett skott i luften.
— Tog det? frågade sjömannen.
— Ja, kom fram ur tunnan nu bara. Han föll död ner på trappan, sade Holmström.
Hans viktigaste göromål var dock att bota sjukdomar, och för det blef han mest anlitad och praktik hade han ofta mer än professorn själf.
Han botade alla slags sjukdomar, om de sedan var komna ur vatten eller vind, och mångahanda botemedel kunde han använda, som ingen annan människa rätt kom underfund med. Man visste bara, att den ondes konster var det alltihop, och afgrundsfursten stod Holmström i förbund med för tid och evighet.
Vissa svåra sjukdomar kunde han inte bota på annat sätt än genom att gå med den sjuke om natten in i en kyrka.
Det var det sista och skarpaste han tog till, och inte hände det häller ofta, att en sjuk följde med österbottningen om natten in i kyrkan. Ty var nu en människa hur råmodig som hälst och utan all religion och utan all försynthet för de heliga tingen, så var det för honom inte något lätt steg att taga, det där. Mig skulle de inte ha fått till det, om jag så hade fått dragas med spetälskan i all min dag, för det var så rysvärda saker det taltes om från dessa nattliga kyrkfärder, att det liksom tillrade längs ryggraden och det gick rysningar genom märg och ben på en syndare, när man hörde talas därom. Jag har hört det af en man, som för sitt fattiga lif gjorde en sådan kyrkresa.
Det var Aron från Påfvalsby. Han for med österbottningen så där sofdags från staden. Hvad annat Holmström tog med, visste ej den sjuke, men ett par breda pärtstickor lade han i fickan. På vägen syntes eller hördes ej något vidare märkvärdigt, än att skatorna ofta skrattade inne i skogen, och det var ju nattetid, då inga vanliga fåglar är i rörelse.
När de kommit till kyrkbacken och bundit fast hästen, gaf Holmström den ena pärtstickan åt den sjuke och sade, att han skulle sticka fram den och inte räcka handen, om där kom någon, som ville hälsa på honom i kyrkan.
— Det här blir besynnerligt, tänkte Aron.