När brännanlofvet kom om våren, var det dock ingen nöd längre.
Maja, som skötte om brännvinspannan, tog kaffedonen med sig i kojan och gömde dem där, ty det gick bra att koka kaffe under brännvinspannan.
Men — man var inte säker på, hvem som kunde titta in dit, just som pannan stod färdig.
Maja var inte rådlös med den saken.
Nu var det så, att vi hade en stor, arg oxe, men den var arg bara på karlar, och Maja lärde den att komma ner till kojan och få drank utanför dörren.
När Maja rustade till kaffe i kojan och visste, att karlarna var i farten, sade hon mera liksom för sig själf än åt andra:
— Oxen väsnar så och vill ut. Jag går och släpper ut honom, så får han sin drank.
Jag förstod, att det var Majas kaffesignal, och gick till kojan tillika med oxen. Och därinne drack vi kaffe och hade så innerligt roligt, och oxen stod förnöjd och drack sin drank utanför dörren. Men karlarna hölls på afstånd, ty såg oxen en karl, gaf han till ett illvrål, stack tungan ur munnen och sänkte hornen, och det gaf respekt.
Karl Fredrik hade en dag besök af sin gamle vän skomakar Arvidson.
De hade båda förut på dagen varit hos Hermans Hindrik, som de var släkt med och där blifvit läskade med en skvätt starkt, så att de var med känning och af guds helga gåfvor glade, och som de visste, att Maja just skulle till att klara af trettisexkannspannan ner i kojan, så ämnade de sig dit. — Å, hvad där skulle bli skönt för två så gamla vänner, som inte träffats på så långa tider! Nu skulle de ha det som en bröllopsdag tillsammans! — Men — hva fanken nu då! Har int Maja ut oxen! — Den jäkelns Maja sprang då alltid med sin oxe! Som int oxen sku ha hunnit med sitt sen!