De gick båda ut på förstugutrappan, och Karl Fredrik ropade:
— Maja, Maja, för in oxen för vi ska båda ner till kojan i dag, jag och Arvidson!
Men det var just det, som Maja satte stopp för. Hon hade spekulerat ut deras planer, och som hon hade äfven sin lilla privata panna färdig, ville hon hälst vara i fred då, och dessutom så tvinnade gubbarna annars också bara i vägen där. Hon ropade tillbaka:
— Oxen ska ut, när han känner på sig, att det blir den tiden, och får han int’, så rycker han långband och klafve loss och kommer ut själf, och om int’ husvärden och mästarn hålls inne nu, så kommer han att söka efter hjärteblodet på er båda, för han ä farlig i dag.
— Ska vi då vara rädda också? undrade Arvidson.
— Hvem vet, hva den djäfveln kan göra, sade Karl Fredrik, för int’ sir han god ut.
Oxen satte af med ett bölande och svansen i vädret ner till kojdörren till drankhon. Inne i kojan drack vi kaffe, jag och Maja, medan sikuna rann, och Maja förde för barmhärtighets skull ett halfkvarter af klarningen upp till stugan åt Karl Fredrik och skomakarn.
Har man en god man, sticker man ett öga ur honom; har man en dålig, sticker man dem båda.
Religiösa.
Det var en gång några gubbar, som var goda vänner och trogna grannar och släkt med hvarandra.