Och när det ibland ville sig så väl, att de efter en tid af arbete och bekymmer i sina värf kom tillhopa och fick en skvätt starkt, så blef de religiösa.
Inte för det, att de var några frimurare och gudsföraktare annars häller. De fruktade Gud och ärade öfverheten; de gaf gudi hvad gudi tillhörde och kejsaren hvad kejsaren tillhörde, och de knogade i medgång och motgång för sitt bröd och åt det i sitt anletes svett. De kunde svälta utan knot, när åkern vid skördetiden stod frostbiten, och de kunde tacka Gud med hjärtat fullt af glädje, när säden rann strid och grann ur kärfvarna vid mickelsmässan om hösten. Men det satt liksom mera invärtes; de höll sin gudsfruktan för sig själfva, och de talte med sin gud i tysthet.
Men som sagt, så snart de fick en skvätt — och det behöfdes ingen stor skvätt häller — så löstes deras tungors band, och det kom andakt och själastämning öfver gubbarna. De blef såsom öfversteprästerna och de skriftlärda i synagogorna och började utlägga, så att bibelspråk och psalmverser korsade hvarandra tvärs öfver bordet. Och hvar och en var religiös efter sin art och sitt sinnelag, och de hade hvar för sig utvalt en psalmboksvers, som var liksom ett rättesnöre och ett a och o för allt deras lefverne och ett valspråk i sorg och glädje, under arbetsdagar och högtidsstunder.
Hermans Hindrik kände sig alltid andeligen fattig och blind, och han sade:
— „Vårt förnuft förblindadt är.
Mörker all vår själ betäcker,
om din ande ej är när
som nytt ljus i själen väcker“.
Beins Kalle var af annan mening. Han sade:
— „Låt mig som ett ljusets barn