Det var hans ena klippa.
Den andra var handelsman Goloschoff, som han förtröstade sig på, tills hemmanet gick på kansli för utskylderna, och Goloschoff tog sitt och Abram fick gå sin väg med Lovisa och två tomma händer. Barnungarna flög som fåglar ur boet och tog tjänst hos andra.
Abram flyttade med Lovisa in i en liten stuga, som han kallade templet. Han arbetade här och där åt bönderna och blef en bra karl, när han minskade af litet på religiositeten och tog omsorgen en smula på sin egen rygg.
Men engång i veckan skulle han vara religiös och ha sin själastämning. Det kunde inte hjälpas, ty det tyckte han sig behöfva och ha råd till.
Han arbetade en lång rad af år hos häradsnämndeman, och när han gjorde upp ackordet med honom, så förbehöll han sig previlejan, att han hvar lördagskväll skulle få ett halft kvarter brännvin.
Det fick han, och det drack han upp i ett tag, och när det hade gjort sin verkan, så blef Abram religiös alldeles med detsamma.
Han gick hem till Lovisa i templet, och under vägen sjöng han sin aftonpsalm:
— „Hvarmed skall jag dig lofva,
min gud och fader kär,