för all din stora gåfva
och omsorg om mitt väl.“
Abram kände sig så nöjd och lycklig, där han i aftonstunden trefvade sig hemåt längs den höstvåta vägen. Allt veckans slit och släp var glömt och han tyckte, att gud fader och hans helge and’ hade stigit ned till honom i all hans skröplighet och uppfyllt honom med en paradisisk salighet — en försmak af det, som komma skulle hinsidan detta jordelif. Allt detta kunde han inte bära tigande. Han småpratade för sig själf, och så upphof han sin röst till en ny lofsång:
— „Du dagligen mig spisar
och kläder nådelig.
Min själ stor nåd bevisar
och föder rikelig.
Ty skall ock nu min mun
ditt helga namn berömma
och ej ditt lof förglömma