Lovisa makade ihop kolen i askan, drog klinkan på dörren och kröp bakom Abrams rygg.
På söndagsmorgonen hade religionen och gudligheten gått Abram ur kropp och själ. Ett halfkvarter är ju inte så stor skvätt för en karl i bästa åren; och nu trodde han på Gud så som Lovisa och annat folk gjorde och arbetade träget hela veckan för sitt och Lovisas uppehälle — till nästa lördagsafton.
En vink från andra sidan.
Det är underligt med människorna. Somliga lefva och regera hur som hälst och tycka bara, att det angår ingen. Och när de dö, så kan ju häller ingen precis säga, hur de ha det ställdt för sig i den andra världen.
Men för den, som har ögon till att se och öron till att höra, är det någonting ändå vid den sista färden, som gör det klart för dem som efter bli, huruledes det riktigt är. Det är som en vink om något från den andra sidan, den okända, bara man förstår att tyda vinken.
Nu vet ingen se sådant, för att ingen har tron på det. Människorna äro annorlunda nu. Och ingenting händer det sen häller.
Men i min ungdom, då hände det alltid så märkvärdiga saker, och då kunde vi ibland få se liksom en flik af förlåten lyftas.
Som till exempel, när kapten blef död och skulle begrafvas.
Han var annorlunda än annat folk, kapten. Han var elak och hastig i sinnelaget och svor och regerade i sitt hus med egna och tjänare, men det var nu ingenting ovanligt med det, för han var gammal ostindiefarare och hade hela sitt lif seglat världen ikring och hade därför blifvit en sådan som slika bli därute i hedningalanden, och inte visste man så noga, hvad han där utomlands haft för sig häller.
Folk påstod, att han till och med var frimurare, och det kan man inte alls hålla för en omöjlighet, för han hade i så långa tider hållit till i Sverige, där de säga, att frimurarne riktigt ska ha sitt viste, och hvem kunde veta hvad slags folk han där råkat ut för.