tag bland de frälsta andra
mig i din fröjdesal,
att jag till evig tid
må där med änglatunga
dig pris och ära sjunga,
min gud och fader blid!“
Lovisa lät honom sjunga psalmen till slut och förrätta sin aftonandakt ostörd, bara han höll sig under fallen.
Sången tynade af, och där blef ett mummel som af en bön. Till sist kom därunderifrån som en kraftig trumpetstöt:
— Ty riket är ditt och makten och äran och härligheten ifrån evighet till evighet, amen!
Lovisa läste sin aftonbön tyst för sig själf ur psalmboken. Katten hade hoppat upp på ugnen och satt där mätt och nöjd och spann och halfsof i värmen, och allt blef åter frid och stillhet.