Lovisa satt i templet och åt sin aftonvard. Katten åt sin under bänken, och allt var frid och stillhet som sig bör en lördagsafton.
Då hördes psalmsången af Abram, som var i annalkande, och Lovisa visste af gammalt, att han nu åter var i änglatagen och omvändelseifvern.
Och när han sjungande steg öfver tröskeln till sitt tempel, gick han med ett par steg, ty templet var inte stort, fram till Lovisa, drog ullduken af hennes hufvud, luggade henne och sade:
— Bekänn din synd för Gud och för Abram!
Men Lovisa bekände aldrig. Hon steg upp, tog ett säkert tag midt om Abram och bänkade honom i utdragssängen med en tung skinnfäll öfver sig, och så sade hon:
— Ligg stilla där nu, tills den mesta gudligheten går ur dig.
— Lovisa, Lovisa; du har alltid varit en världsträl och en stormodig varelse, och du förhärdar ditt hjärta till evinnerlig tid. Men inför vår herre är jag oskyldig till ditt fördärf. Jag tvår mina händer och sköter om min egen salighet.
— „När jag skall hädan vandra
af denna jämmerdal,