Och när vi höll vakanstuga för kapten, innan han fördes bort, hände det något märkvärdigt.
En ung dragon tog sig till att spektakla öfver vårt förehafvande, för han hade förstås inte riktigt tron på det, han häller. Men vet någon, hur det gick? Dragon, som var med oss hela tiden, skulle tolftiden på natten gå ut. Vi var just vid slutet af en psalm, vi andra, och kvinnfolket varnade och nekade honom. Han skulle kantänka vara karavålig och inte bry sig därom, utan gick bara, och när han kom in tillbaka, slog en eldslåga efter honom i dörren, innan han hann draga till den efter sig, och elden brände af hans kappskört jäms med baken.
Då hvitnade han i synen och sen så trodde han, för han fick ju så tydligt se.
Men när begrafningsdagen kom och vi skulle föra kapten i jorden, stannade vi med likföljet vid den stora backen, som brukligt var, för att vänta på motringningen.
Vi väntade en stund, men det hördes ingenting. Vi väntade åter och vi bläkta med hattar och mössor och näsdukar opp mot klockstapeln, men inte en kläpp rördes.
Vi trodde först, att klockringarna var försumliga. Ett par karlar från begrafningsföljet sprang opp i klockstapeln för att se hvad som fallerade. Men när de kom dit opp, stod ringarna och drog i stropparna så att ögonen stod ut ur hufvudet på dem och svetten rann.
Men klockorna var som fastbundna af osynliga händer och rördes ej ur fläcken.
Då började vi förstå.
Vi fick föra kapten till grafven utan klockor, som en missdådare.
Men sen, när kistan var sänkt i jorden — den var tung som en sten också, den kistan, sade de som bar den — och jordfästningen var läst öfver den döde, då lossnade klockor och kläppar, och vi fick ändå tillbakaringning.