Vid begrafningsmiddagen var vi alla så bäfvande och uppskakade af händelsen med motringningen, att maten inte riktigt ville smaka oss, fast den var både god och riklig — för kapten var ju ingen fattiglapp. Vi hade fått lyfta en flik af förlåten som täckte det stora okända, dit kapten hade gått in, och vi såg tydligt, hvem som var med vid begrafningen.
En oskiftad vägstump.
Janne och Kalle var rågrannar i skog och ägor.
Janne hade ett lynne som eld. Det brann och sprakade, när argsinnet kom öfver honom — och det kom ofta — men när det hade sprakat ut, kom han likasom till sig igen. Då hade han glömt alltihop och var en gladlynt och godsint granne, dessutom rättvis i stort och smått.
Men han använde en farväg, som gick genom Kalles skog. Vägen var af gammalt oskiftad, och Kalle tyckte sig ensam rå om den.
Kalle var till sinnes som en ullkarda, gnatig och hvass och häcklade ofta fast här och hvar. Han var rättvis, han också, i stort och smått. Rätt skulle vara rätt, fast det så bara gällde en enriskvist, för tog en käring och snärde åt sig söndagsenris till stugugolfvet från en annan skogsbacke än Kalle hade gett lof till, så hotade han käringstackarn med tingsprocess, om hon ännu en gång snärde på förbjuden mark.
Kalle tyckte, att det var onödigt, att Janne körde genom hans skog. Han kunde ju taga omvägen genom byn.
Janne tyckte åter, att det bara var rättvist att han fick köra på den vägen. Hans förfäder hade begagnat den led efter led sedan urminnes tider, och längs den hade de färdats fram den sista färden till kyrkogården. Allt detsamma ämnade Janne också göra, när den vägen lämpade sig så bra för honom, sade han rent ut.
De trätte om vägen i fyra långa år, när och hvar de träffades, men annars var de vänner och liktes bra.
Om de möttes på den förbjudna vägen, så var det visst som amen i kyrkan, att Kalle sade till Janne: