De talte vänskapligt vid hvarandra om väderlek och årsväxt och annat sådant som rörde dem nära, och det tycktes, som om de två aldrig haft något ondt sig emellan.
Så med ens kastade Kalle fram:
— Hur länge tänker du köra sönder mina led, som jag gärdar öfver vägen?
— Hvem fanken har bedt dig gärda?
— Får inte jag göra på min väg och i min skog hvad jag vill?
— Du får väl så, men låt bli att gorma, om jag får lust att göra hvad jag vill.
— Jag tänker snart igen gärda ett nytt led, och jag tycker, att du kunde låta det stå i fred.
— Ja, gärda du på bara, inte mig emot. Men när jag har ärende hitåt, så kör jag på vägen genom din skog, och så bygger jag den och reparerar den, när den blir dålig.
— Men nästa gång ska jag gärda så pass, att du ej kommer öfver.