Han sade intet, men han satte in i tidningen ett stycke om nidingsdåd.
Följande dag lät han bygga bron, och så körde han åter den vägen fram.
Sjutton dagar före vårtinget sände Kalle nämndemannen att stämma Janne till tinget för körande på förbjuden väg.
— Si på fanken, sade Janne. Nu ska väl rätt bli rätt till slut.
Och så sände han nämndemannen att stämma ett par gamla gubbar från byn som ressällskap med till tinget.
Det blef process, och domarn rannsakade och nämnden pröfvade, och vittnena förklarade, att Jannes förfäder led efter led byggt och begagnat vägen, och ingen hade förmenat dem det.
Kalle sade inför rätten att den ena af vittnena var jäfvig att vittna och aflägga ed, emedan han ej kunde sin katekes.
Målet tog uppskof till hösttinget, och vittnet skulle därförinnan undergå prästförhör.
Janne ålade vittnets hustru att lära gubben läsa utantill i katekesen de stycken, som handlade om ed och mened, och så skjutsade han gubben till prästgården, och prosten förhörde honom och godkände hans kunskaper.
— Satt int fan i gubben, som kunde, sade Janne.