— Vårt förstås, erkände hon lugnt, — vi alla ha vår part i ansvaret. Vi ha inte haft ögon med Nanna tillräckligt. Bolla berättade mig det där alldeles nyss. Men för att säga som sant är, så har jag länge haft mina misstankar. Nanna har gått smygvägar.
— Har Springfält, brusade prästen ånyo upp. För varje gång tycktes detta meddelande vara honom lika nytt.
— Åh, det ha vi gjort allesamman, sade majoren kallt. — Här i huset som i alla andra hus ljuges och gömmes det både i parti och minut. Nå, de stora få svara för sig själva. Jag lägger mig inte i ert smussel. Själv har jag nog av mitt.
— Vad smusslar majoren med, om jag törs fråga, undrade han halvt otålig, halvt road.
— Det angår dig inte, lille präst — men nu var det om Nanna vi skulle tala. Jag kom att tänka på det här, innan jag talt med Bolla. Jag bytte om lakan i hennes säng i dag —
— Bytte hon inte till jul, vet jag, muttrade gubben, — sakramenskat slöseri!
— Var resonlig, vi slippa kanske byta oftare!
Fasters grymhet tycktes henne enkel rättvisa gentemot den gamles småsinne.
— Varför skall du plåga mig, brast det med ens ur honom. Det övergivna, uttröttade i hans ton fick själva majoren att vekna. — Skaffa henne tillbaka, vet jag, jag begär ju ingenting annat! Varför skulle hon sky sina egna köttsliga föräldrar?
— Hennes köttsliga föräldrar brydde sig helt enkelt inte om henne då. Eller, tillade hon med ett stänk av medlidande, — hennes förstånd räckte inte till att förstå, hur mycket de, trots alls, brydde sig om henne. Just nu är hon dessutom som mäst sensibel. Just nu behövde hon ett helt hav av ömhet. Lilla mamma, bevars, skall ju och måste ju skonas. Men månne hon farit illa av att se om sin flickas lilla lekamen? Och ni andra med era nödlögner och överraskningar hade väl inte mod att tala om för flickungen, att hon håller på att bli kvinna!