— Vad för slag?
— Kvinna, upprepade faster försmädligt, — har lille prästen aldrig hört det ordet förr? En flicka blir, om hon får leva, förr eller senare kvinna! För rästen skall jag inte bravera. Modet svek mig själv flera gånger, då jag föresatt mig att tala ut. Man måste visst ha övning för att duga i krig, inte sant — och jag har ju aldrig haft eget barn.
Faster Jeanette blev ett ögonblick elegisk, vilket borde tett sig skrattretande för en opartisk åskådare. Hon saknade lilla Nanna på sitt eget sätt.
— Menar du, att —, sporde kyrkoherden med en fulländande blick, i släkt med den, som de flästa män bestå så ömtåliga ämnen.
— Just det menar jag, genmälte faster ungefär lika tydligt, men utan någon skämtsam glimt.
Den gamle prästen stod en stund förlorad i tankar. Så ryckte han sig förtretad lös.
— Nonsens, bröt han ut och svängde runt på klacken, — komma med sådant pladder till en man! Varför göra ni kvinnor inte er plikt? I stället för att — driva mitt barn — ifrån mig —?
Och han vandrade, en smula framlutad, mot sin kammardörr.
Faster, som kände hans förebråelse djupare, än hon låddes om, försvann med högburet huvud i folkstudörren, samtidigt som Josef sakta trädde in ifrån förstun.