— Pappa!
— Vafalls, ryckte fadern till och strök sig hastigt över ögonen. Han vände sig halvt om och mönstrade med morsk uppsyn sin äldste son.
— Det var något viktigt jag hade att tala med pappa om —!
— Pängar, fnös pappa med förbittrad enärgi.
Något i tonen retade Josef. Han stramade upp sig och såg sin far i ögonen.
— Pappa skall inte tro, att jag är alldeles hjälplös, för det — min egen far kanske saknar hjärta.
— Såå, muttrade gubben inträsserad, — vad har munsjör då för okända gullgruvor?
Vackre Josef kastade stolt med huvudet. Blekheten i hans ansikte hade försvunnit, de högblå ögonen blänkte stål. Han stack teatraliskt handen i barmen och antog en bredbent aktörsställning.
— Närhälst det konvenerar mig, sade han vårdslöst, — har jag hela Kristianstad till mitt förfogande.
Kyrkoherden gjorde en ny halvvändning, så att han kom att stå mitt emot sonen. Han behöll händerna på ryggen och frynte gäckande, men kunde ej hindra blicken att uttrycka hans faderliga beundran.