Gumman kippade som en fisk; det såg ut, som om käken fallit ned, vilket ibland hände. Kyrkoherden redde sig att lyfta den i läge.
— Nej, nej — pas du tout, log den gamla; hon hade helt enkelt förstummats av sin inre förnöjelse.
— Jag tänkte bara, skalkades änkeprostinnan, född Narwenhielm, — att Josef, som så väl konverserar damer, kanske bäst kunnat både konversera nådig grevinnan och — — konservera henne —
Kyrkoherden stirrade en stund på denna bedagade skönhet, som på gravens rand satt och kuckade över ekivåker. Varpå han förtretad svängde runt på klacken och marsjerade in för att ge pastor Olander en uppsträckning — den gamle visste ännu inte så noga, för vad. Kuraget hade i alla fall återvänt, åtminstone för en stund.
När han senare en dag beskärmade sig över infallet för faster, gav hon änkeprostinnan alldeles rätt.
— Skicka ett hövligt brev till Herrevall och hör efter!
— Det passar sig inte, svarade gubben, — det är emot all konvenans. Hela er fantasi är orimlig — och dessutom: det passar sig inte, vad skulle hennes högvälborenhet säga? Seså, bråka nu inte med mig längre! Marsj!
Faster Jeanette sköt hotande fram sina tunga ögonkulor; hon höll på att morska sig vid hans kommando. Men det gjorde henne ont om Lars Fredrik, och för rästen var det inte rådligt för henne att stanna borta länge från folkstugan. All drygsel i huset syntes försvunnen med Nanna — i trots att det nu fanns tre munnar mindre att mätta: Josef vistades sin mästa tid på Änggården, eller var det nu kunde vara.
Bolla skyllde åtgången på råttorna. Men hur råttorna orkade springa bort även med kökskärl och småslantar, förblev majoren en gåta. —
Det var tunga dagar, och somliga kunde valt bättre visittid än den dystra nyårsaftonen. Mamma låg i sitt melankoliska ruvande, elegisk och blek som en solnedgång om vintern. Pappa irrade omkring mällan sina längder, som han dukat upp i matsalen, och pastor Olander, som på sista tiden börjat misstrivas på sin kammare.